DRÖNA drø3na2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ERI (föga br., Björkman(1889)); -ARE (se d. o.); jfr DRÖN, sbst.1 o. sbst.3
Etymologi
[jfr sv. dial. dröna, dryna, d. dial. (Jutl.) dryne; sannol. urspr. identiskt med DRÖNA, v.1]
(i sht hvard.) vara långsam (i rörelser l. arbete osv.), söla, dröja, icke bli färdig (med ngt); vara overksam, göra ingenting, förnöta sin tid i overksamhet, lättjas, slå dank, slöa, dåsa. Gå och dröna. Ligga och dröna. Lind(1749; under batzig). En .. maning .. / Som skall dem väcka ur sitt drönande. Hagberg Shaksp. 8: 158(1849). Ve! om någon slarfvade eller drönade vid arbetet. Lange SämreF 281(1885). (Nunnorna) lefva .. (innanför klostermurarna) som drönande räntetagare. Bildt Ital. 152(1896).
Särskilda förb.: DRÖNA BORT 10 4. (hvard.) i overksamhet l. lättja förnöta, dåsa bort (sin tid o. d.). Kleen YDoodle 1: 46(1902). —
Ssgr: DRÖN-AKTIG. (i sht hvard.) som gärna (går l. ligger o.) drönar; långsam, senfärdig, sölig, ”drulig”; trög, lättjefull, lat, dåsig, sömnig. Berndtson(1880; med hänv. till drönig). —
-GÖT. [ordet är i senaste tid upptaget från det äldre språket (jfr första språkprofvet nedan), där dock bet. ej är fullt säker] (föga br.) sölkorf, trögmåns; lätting; jfr DRÖNARE II.Snälle och påhittuge och rätt så till lärdom fullne som något folkslag, äre .. (svenskarna), fastän tämmeligen dröngöther. HSH 1: 41(c. 1750; yttrandet tillagdt G. I). Strindberg SRidd. 40(1908).
SAOB
