[sv. dial. drönja, dryna, dröna (i bet. 1), motsv. d. drøne (i bet. 1 o. 2), nor. dial. o. nyisl. drynja (i bet. 1), nt. drönen (i bet. 2), holl. dreunen (i bet. 2), t. dröhnen (i bet. 2); till den stam som föreligger i de under DRÖN, sbst.2, nämnda orden. Bet. 2 beror i sv. liksom i d. på inflytande från nt. o. t.]
1) (numera bl. i bygdemålsfärgad framställning) om boskap: råma, böla (sakta l. utdraget). Vxen drager ändogh han dröner. SvOrds. C 7 b(1604); jfr Grubb 661(1665). Dröna som en tjur. Widegren(1788). Östergren(1918). — oeg. om människa: ”böla”, vråla. Bureus Suml. 62(c. 1600). (Aktören) Mässar i vanligt tal och dröner när han kommer i affekt. Polyfem I. 18: 2(1810).
