SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
DUETT dɯät4, äfv. du-, r. (m. Nordforss (1805), Lundell); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(duetto 1769. duette 1781)
Etymologi
[ytterst af it. duetto, diminutivbildning till duo (se DUO)]
tonstycke afsedt för l. utfördt af två röster l. instrument; äfv. bildl. Spela en duett. Londée Kellner 56 (1739). Jensen han sjunger med Knapen en duett. Bellman 1: 77 (1769). Dalin (1850; om träta). — jfr KLAVER-DUETT m. fl.
Ssgr: DUETT-CYKEL.
-SPEL.
-SÅNG.
-SÅNGARE.
Afledn.: DUETTIST, m.||ig. duettsångare. SDS 1894, nr 409, s. 1.
Spoiler title
Spoiler content