1) mus. musikstycke afsedt för två instrument l. två sångstämmor; jfr DUETT.Vogler 1Lect. 6(1799). Den Duo som sjunges af Clorinda och Thisbe i första Akten 8 Scenen (af sagospelet Cendrillon). Polyfem III. 29: 2(1811). Z. och A. utförde med förträffligt samspel en duo i två satser af Spohr. PT 1895, nr 99, s. 3.— bildl.; stundom: mellanhafvande, ordväxling. Visar det sig (under förlofningstiden), att man omöjligt i harmoni kan utföra den påbegynta duon, så kan man ännu i stillhet afbryta densamma. FBremer i Nordstjernan 1844, s. 9. Straxt fingo han och Tekla en duo om palatset. Strindberg SvÖ 3: 274(1890).
2) grupp af två personer l. saker, par. En dråplig duo bildar Von Konow och hans korporal. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 33(1916). — särsk. tekn. i valsverk: parvalsar hvilkas rörelse omkastas efter hvarje genomgång af ämnet. JernkA 1894, s. 382.
Ssgr (till 2 slutet): DUO-STOL. tekn. i valsverk: ställning för ett par valsar. JernkA 1890, s. 70. —
-VALSVERK~02 l. ~20. tekn. tvillingvalsverk. 2UB 6: 31(1904).
