SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1922  
DUFVA dɯ3va2, v.1 -ade. vbalsbst. DUFNING.
Etymologi
[liksom d. duve (i bet. 1) af t. duven (mnt. duwen), stöta, l. holl. duwen, stöta till, trycka; jfr sv. dial. (Dalarna) duv på, klå på, duv till, slå till, rusa på; se för öfr. ANoreen (1915) i 1NorgIndskr. II. 1: 646]
1) (†) gm tryck l. stöt komma (ngt) att flytta sig (i viss riktning). Dufva Roret i Lä. Röding 1: 496 (1794) [jfr t. das ruder in lee duven].
2) utsätta (ngn l. ngt) för bearbetning l. behandling medelst stötar l. slag l. skrubbning l. dyl.; afbasa, ”ge på”, ”tvåla till”; gifva (ngn) en ordentlig skrapa l. näpst; numera bl. ss. vbalsbst. samt i förb. DUFVA OM. (Leran) dufvas (dvs. stampas?), knokas tillhopa på bottenhällen (i härden). Linné Ungd. 2: 214 (1734). En dufning vid örat. Blanche Tafl. 50 (1845). (Pastorn) blickade ut .. på församlingen, som han beslutat ge en dufning, efter som han en gång hade dem i händerna. Strindberg Hems. 126 (1887). (Noshörningen) rusade .. på förföljaren .., vände om igen för att ge honom en ny duvning. Hedin Pol 2: 203 (1911).
3) gm grundligt förhör bearbeta (ngn i ett visst kunskapsämne); grundligt förhöra; preparera (ngn för en tentamen), ”gno”, ”gnugga”; vanl. ss. vbalsbst. Ska vi ta oss en dufning med lille Räknemästaren, eller hvad säger du? Geijer (1844) i Solnedg. 1: 318. Personer, .. som .. nästan hade till yrke att mot kontant erkänsla dufva studentkandidater för examen i något särskildt ämne. Ödman StudM 11 (1888, 1891). En dufning i antikviteterna. Annerstedt UUH II. 1: 325 (1908).
Särskilda förbindelser (i allm. till 1): DUFVA BORDVART. [jfr t. die ruderpinne luvwärts duven] (†) lägga bordvarts. Dufwande Roret bordwart på den sijdan som Anckret går i Botn. Rosenfeldt Tourville 55 (1698). —
DUFVA BORT. [efter t. fortduven, holl. voortduwen] (†) stöta ut (en båt med en stake). Röding 1: 496 (1794). —
DUFVA NEDER. (†) undertrycka (ngt anstötligt). Kon(ung) Gustaf (hade) heller .. sett och velat att Kon(ung) Erik den sak (om prinsessan Cecilia) .. med tysthet hade dufvat neder. HSH 12: 109 (1599). jfr NEDERDUFVA. —
DUFVA OM10 4.
1) [efter t. umduven, holl. omduwen] (†) till 1: vända (en båt, så att för o. akter byta plats). Röding 1: 496 (1794).
2) (hvard.) till 2.
a) (med borste) gifva (kläder) en dufning. ”Vänta”, sa jag, ”så ska jag dufva om .. (kläderna) ett tag.” Agrell Sthm 193 (1892).
b) ”ge på”. De duvade om varandra duktigt, folket och han (näml. kung Gösta), men båda höllo ut. Blomberg Överg. 102 (1915). —
DUFVA UPP l. OPP. [efter t. aufduven l. holl. opduwen] (†)
1) föra (rorkulten) åt vindsidan. (När skeppet skall vända fördevind, kommenderas:) Styrman drijf Roor til Lofwart om Bord, at dräga af, eller duuf op Roor om bord. Rosenfeldt Tourville 27 (1698).
2) låta (skeppet) falla af; angöra hamn. Faire escale, relarcher, sökia Redd, dufwa opp, det skier, när man för hårdt Mootwäder skull .. intet längre will hålla Siön. Rosenfeldt Tourville 117 (1698). Röding SD 27 (1798).
3) efter storm åter sätta till seglen o. styra kurs. Dalman (1765). Röding SD 27 (1798).
Spoiler title
Spoiler content