SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1922  
DUGG, dug4, n. ((†) r. Kullberg Bref 1: 46 (1844)); best. -et (ss. r. -en); pl. (föga br.) =.
Etymologi
[jfr sv. dial. dugg, dagg (Västmanl., Blek.), liten regndroppe (Södermanl.), motsv. d. dug, dagg, isl. dǫgg; w-omljudd biform till DAGG; i bet. 1 o. 2 har ordet uppfattats ss. vbalsbst. till DUGGA o. så erhållit neutralt genus]
1) (mindre br.) fint regn, duggregn; jfr DUGGA 1. Serenius (1741). Eviga dimmor och dugg ökade Muspelheimsmörkret. Törneros Bref 1: 74 (1825). Än faller regnet i störtskurar, än jämnt och stritt, än som dugg. Flodström Naturförh. 17 (1918). — jfr REGN-DUGG.
2) (fint) stänk; jfr DUGGA 2. Den fina duggen från kaskaden. Kullberg Bref 1: 46 (1844). (Forsen stänker) Rundt omkring sitt fina dugg. Josephson GulaR 12 (1896).
3) (ngt hvard.) användt för att beteckna minsta tänkbara del l. kvantitet l. grad af ngt; vanl. i nekande l. frågande l. villkorliga satser: (icke) en smula, (icke) det ringaste, (icke) ett dyft. Det var osanning hvartenda dugg. Han hade inte ett dugg reda på hvad saken rörde sig om. Det är inte ett dugg synd om dig. Det är inte ett dugg roligt. Om du säger ett dugg, så ... Schultz Ordstäf 21 (c. 1865). Tomasine brydde sig inte ett dugg om Schlippenbach. Åkerhielm GamlRoman 7 (1907).
Ssgr (till 1): DUGG-FALL. (†) duggregn. De upplösta molnens milda duggfall. Ödmann AnvSkrift. 85 (1822). —
-ORM. daggorm. 2NF 20: 920 (1914). —
-REGN. Wivallius Dikt. 104 (c. 1637). Ett fint duggregn började sila ned. Melin VikSaga 87 (1910). —
-REGNA. Wikforss (1804; under staubregnen). Det duggregnade. Åkerhielm GamlRoman 114 (1907). —
-VIS, adv. Regnet hade silat ned duggvis sedan arla morgonstund. Falk Skolp. 42 (1903).
Afledn. (till 1): DUGGIG, adj. (föga br.) som utmärker sig för duggregn l. regndis. Duggigt väder. VetAH 1753, s. 198. Hallström Skogsl. 172 (1904).
Spoiler title
Spoiler content