publicerad: 1922
Etymologi
1) regna sakta (med små, fina, tätt fallande droppar), duggregna; äfv. (om regn): falla (tätt, i fina droppar); stundom (i sht i poesi): låta (duggregn) nedfalla; jfr DUGG 1. Arvidi 143 (1651). Thet rägnar sakta, duggar smått. Holm NSv. 154 (1702). Qvällens perlregn duggar öfver fälten. Stagnelius (SVS) 4: 239 (1822). Blygrå molnhvalf slutade ej att dugga / silregn, ljudlöst och isigt kallt. Fröding Guit. 113 (1891). Det duggande regnet upphörde .. fram emot 1-tiden. VL 1908, nr 96, s. 4. jfr SMÅ-DUGGA. — särsk. mer l. mindre bildl. ”Det duggar jemt” — sa' länsmannen om mutorna. Holmström Sa' han 19 (1876). Ett glättigt samtal fördes på alla håll och kanter, kvickheterna duggade. Essén HExc. 171 (1916).
2) stänka; äfv.: droppa, sippra; stundom (i sht i poesi): utstänka, utgjuta; jfr DUGG 2. Tusen vattenkonsters språng / Sin svalka öfver fälten dugga. Stenhammar 163 (c. 1798). En sågqvarn, der vattnet duggade omkring mig. Stiernstolpe Arndt 4: 38 (1808). Stora droppar duggade (vid jordfästningen) utför mer än ett svartbrunt, skrynkligt anletes kinder. Almqvist TreFr. 3: 128 (1843). Lycklig den, som i kärestans famn kan gjuta sin klagan / — Duggar ibland någon tår, är det just Amor till lags. Risberg Prop. 18 (1905).
3) fukta, väta; numera bl. i pass. med intr. bet., om fönsterruta o. d.: betäckas med imma. Jag med gråt den torra tungan duggar. Kolmodin QvSp. 2: 103 (1750). Inne är det så varmt, och rutorna duggas. Hansson Nott. 107 (1885).
4) (föga br.) grundligt (med tätt på hvarandra följande frågor) förhöra (ngn i ett visst ämne), dufva. Dugga ngn i historien, på årtal. WoJ (1891). Ska vi ta en duggning till? Östergren (1918).
Särskild förb. (till 1): DUGGA NED10 4 l. NER4. falla ned i form af duggregn; äfv. bildl. Godt Maijeregn giff, låt dugga tätt neer. Wivallius Dikt. 104 (c. 1637). Blyskurar duggade ned över skyttelinjerna i heta droppar. Knöppel Barb. 195 (1916). — jfr NED-DUGGA.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content