SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
DUGLÖS 3g~lø2s, äfv. DÅGLÖS 3g~, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(dug- Triewald Lärespån 130 (c. 1710) osv. dog- Fernander, Bergklint Vitt. 65 (1774). dåg- JTroilius hos Lundberg Paulson Erasmus b 8 a (1728: dåglöshet), LfF 1870, s. 188. doge- Schenberg (1739). då(å)lö(ö)s Hildebrand, Tiselius Vätter 2: A 4 b (1730). Formen dåglös torde numera vara inskränkt till bet.: viljelös)
Etymologi
[af DUGA o. LÖS, fri från ngt. Formen dålös är möjl. delvis utvecklad ur DÅDLÖS]
(i högre stil; mindre br.) som ingenting duger till, oduglig, onyttig; ofta: viljelös, dådlös, slö, försoffad. Dhe Gudfruchtige .. warda .. kallade för Fånar, doglöse, oförståndige, niugge (osv.). Fernander Theatr. a 6 a (1695). Et trögt och dåglöst sinne. Roman Barn. 28 (1743). (Härar) som drifvas till striden af duglöse anförare. Broocman Mag. 1: 20 (1810). Det duglösa, vekliga dvärgaslägte, som nu bebor (Persien). Svensén Jord. 212 (1885). — (†) dåsig, dufven. Hildebrand MagiaNat. 47 (1654).
Afledn.: DUGLÖSA, r. l. f. (dog-) (†) duglöshet. Försumelse, lätia, doglösa vtarmar hus, by, och stad. Swedberg Casa 11 (1723).
DUGLÖSHET, r. l. f. (i högre stil) oduglighet; dådlöshet; äfv. konkretare. JTroilius hos Lundberg Paulson Erasmus b 8 a (1728). En .. usling, som framlefver sin tid i lättja, fåfänga och duglöshet. Schönberg Upfostr. 56 (1770). Svedelius Repr. 491 (1889).
DUGLÖSING, m. (†) oduglig människa, odugling. Thorild 3: 171 (1792).
Spoiler title
Spoiler content