SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1923  
DUNKEL duŋ4kel, adj. -kle, -kla; -klare. adv. -T.
Etymologi
[af (n)t. dunkel; besläktadt med isl. døkkr, mörk; af okändt ursprung]
1) (numera i sht i vitter stil) i eg. anv.: mörk, skum, otydlig; i sht om ngt mörkt som har en matt o. djup färgton (utan att äga det svartas intensitet). Verelius 50 (1681). — särsk.
a) mörk l. skum på grund af (relativ) frånvaro af ljus; i sht om atmosfäriska förh. Duræus Naturk. 108 (1759). Under den ännu dunkla gryningen. Fryxell Ber. 7: 93 (1838). Inne under träden (i skogen) var det dunkelt. Lagerlöf Holg. 2: 14 (1907). (†) Dunkelt väder. Serenius (1741). — jfr HALF-, KVÄLLS-DUNKEL m. fl.
b) i fråga om färg: mörk. Bakom en af .. (höjderna) vpsteg en dunkel, men intet alt för starck rök i högden. Humbla Landcr. 399 (1740). Hvarje färgart kan genom olika intensitet af färgämne hänföras till Dunkel, Hög, Ljus och Blek. VetAH 1813, s. 100. De voro klädda i dunkla hucklen och slitna mullgrå kjolar. Levertin Magistr. 207 (1900).
c) (numera mindre br.) om i vanliga fall klart l. genomskinligt föremål: oklar, ogenomskinlig, utan glans, grumlig. Fosz 422 (1621). VetAH 1757, s. 95. De förut så dunkla ögonen brunno af ingifvelsens gudalåga. Crusenstolpe Mor. 2: 59 (1840). Glasögonen immade sig och blevo dunkla i värmen. Östergren (1918). — (numera föga br.) med tanke på ögonens synförmåga: matt, skum. Sahlstedt (1773). Av ålderdomssvaghet dunkla ögon. Östergren (1918).
d) (mindre br.) om ljussken l. ljuskälla: matt. (Facklornas) dunkla skien föröker Nattens Dimma. Dalin Arg. 2: 3 (1734, 1754). Stagnelius (SVS) 2: 437 (1821). Stjärnor af dunklare glans. Fröding NDikt. 24 (1894). (†) En dunkel lampa uplyser Theatren. Kellgren 1: 51 (1786).
e) (föga br.) om ljud: dof, dämpad. Ett dunkelt buller. Stagnelius (SVS) 3: 18 (1812). Den gråhåriges orgor läto allt dunklare. Almqvist Amor. 174 (1822, 1839).
f) i mer l. mindre bildl. anv.; särsk.: fylld af mörker, dyster. Våren .. ger .. ett skådespel, som äfven måste genomtränga det dunklaste, mest nedtyngda bröst med en stråle af tillvarelsens ljufva lycka. Geijer II. 1: 34 (1825). Lugnt vi följa dig (dvs. kärleken) i fjäten / in i dödens dunkla land. Wecksell SDikt. 144 (1860).
2) (numera föga br.) om härkomst: obemärkt, (mer l. mindre) okänd, utan glans o. berömmelse, ringa, ”obskur”; förr äfv. om person. Någre dunkla Agenter för Engelska Colonierna. SP 1779, s. 988. Jag uptäcker hos folk af et dunkelt stånd mera redlighet, mer pålitelighet (osv.). Knöppel Bondeg. 6 (1788). Och känner ej ryktet vårt dunkla namn, / Svea-konungar känna oss. Geijer I. 3: 187 (1811). Runeberg 1: 268 (1841). TIdr. 1897, julnr s. 13.
3) som det är svårt att klart uppfatta l. bestämma, oklar, otydlig (äfv. på grund af aflägsenhet i rum l. tid), svårbegriplig, svårtydd, svåråtkomlig för förståndet; gåtfull, hemlighetsfull. Ett dunkelt ställe i skriften. Saken är dunkel. Detta var ett dunkelt tal för hans åhörare. Är altt så dunckeltt och twiffwelachtigtt satt, så att thet mångeledis vttydes kan. GR 19: 54 (1548). Genom dunkla skiften löper vår jordiska väg. Wallin Rel. 3: 517 (1827). Ossians dunkla sagoverld. Nyblæus Harp. 48 (1846). Dunkla rykten om en begynnande resning i det öfre Polen. SvH 5: 524 (1906). jfr SAGO-DUNKEL. — särsk. om själstillstånd: som icke kommer till klart medvetande, som yttrar sig på ett oklart, föga distinkt sätt. En dunkelt anad hemlighet. Han hade inte den dunklaste aning om det. Det föresväfvar mig dunkelt att jag hört saken omnämnas. Hafva en dunkel förnimmelse af ngt. Een instruction den dem mycket dunkelt är till at förstå. Barckhusen Cotossichin 157 (1669). Leibniz .. trodde, at så väl sinligheten, som förståndet genom egen kraft framkallade de medfödda, ännu dunkla idéerna. VStyckUplKantPhilos. 20 (1798). Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Tegnér (WB) 3: 96 (1820). Det djupast sedda blir blott dunkelt skönjdt och kan blott dunkelt sägas. Heidenstam Tank. 57 (1899). En värld som kanske nu för hans dunkla minne icke ägde mer verklighet än nattens syner. Hallström Than. 42 (1900).
Ssgr (i allm. till 1; numera i sht i vitter stil. — Anm. Ssgrna med adj. som beteckna färg äro under 1600- o. 1700-talen stilistiskt likvärdiga med motsvarande ssgr af MÖRK- o. träffas i sådan användning ännu här o. hvar i beskrifvande stil. På grund af att romantikens förf. upptogo dem från sina tyska litterära förebilder o. flitigt använde dem, få de emellertid under 1800-talet en öfvervägande litterär prägel o. föranleda en mängd nya ssgr af poetisk natur). [i allmänhet bildade efter t. ssgr på dunkel-]: DUNKEL-BLÅ. mörkblå; ofta i bild. Möller (1755; under bleu). När himlen af längtan är dunkelblå. Atterbom i PoetK 1812, 1: 40. På dina dunkelblå ögon ser jag, att du är en hög andinna, måhända en engels hustru. Almqvist DödSag. 126 (1845). Bak fjerran skogar dunkelblå/Sjönk qvällens rosensken. Snoilsky 3: 39 (1883). Gusten blef dunkelblå om läpparne. Strindberg Hems. 77 (1887).
-BRUN. mörkbrun. Riddermarck Alm. 1697, s. A 14 b. Bååth Gudrun 142 (1900).
-FÄRGAD, p. adj. mörkfärgad. IErici Colerus 2: 325 (c. 1645).
-GLÖDANDE, p. adj. Wennerberg i SAH 43: 21 (1867).
-GLÖDGAD, p. adj. CVAStrandberg 3: 118 (1868).
-GRÅ. mörkgrå. JNyberg i PoetK 1818, 1: 38. —
-GRÖN. mörkgrön; jfr -BLÅ. Hiärne Förb. 58 (1706). Elgström (o. Ingelgren) 36 (1810). ArkBot. X. 13: 49 (1911).
-GUL. mörkgul. Hiärne Förb. 56 (1706).
-HYAD, p. adj. mörkhyad. Strindberg Fagerv. 259 (1902).
-KLAR. (föga br.) klar i sin dunkelhet. Ahrenberg Män. 3: 213 (1908). Drömnätter, korta, dunkelklara. Beskow Enhet 171 (1911, 1916).
-LJUS, n. (föga br.) jfr -LJUS, adj. Högberg Utböl. 2: 207 (1912).
-LJUS, adj. (mindre br.) AIArvidsson i PoetK 1818, 1: 92. Den drömmande, dunkelljusa sommarnatten. Högberg Baggböl. 1: 87 (1911).
-RÖD. mörkröd. Hiärne Förb. 57 (1706). Den dunkelröda pionens blodfärg. Heidenstam Alienus 1: 41 (1892).
-SKIMMER. (föga br.) Den framskridna nordiska förnattens trolska dunkelskimmer. Högberg Vred. 1: 357 (1906).
-SKIMRANDE, p. adj. (mindre br.) Dunkelskimrande hafvet. Johansson HomOd. 5: 56 (1844). Quennerstedt KristKarakt. 10 (1911).
-SKÖN. (mindre br.) skön i sitt dunkel.
1) till 1. JNyberg i PoetK 1818, 1: 37. Dessa dunkelsköna ögons blickar. Wulff Petrarcab. 484 (1907).
2) till 3. Morgondrömmens dunkelsköna hopp. JournLTh. 1810, s. 306.
-TONIG. (knappast br.) som har en dunkel färgton. Den starka, mest dunkeltoniga blåheten af himmelen. Atterbom Minn. 487 (c. 1818).
-VARM. (föga br.) om färgton: dunkel o. varm. En hy, dunkelvarm som en kreolskas. Levertin Magistr. 118 (1900).
-ÖGD, p. adj.
1) till 1 b: mörkögd. Johansson HomOd. 12: 60 (1844).
2) (†) till 1 c slutet: skumögd. Widegren (1788).
Afledn.: DUNKELHET, r. l. f.
1) till 1. Serenius (1741).
2) till 3: oklarhet; i pl. ofta konkretare, om dunkelt uttalande l. ställe i en skrift. Ödmann StrFörs. 1: 412 (1800). (Det isländska Langfedgatalet) har .. dunkelheter, som endast kunna upplysas ur andra källor. Geijer II. 1: 401 (1825).
DUNKLA, se d. o.
Spoiler title