SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1923  
DUNKEL duŋ4kel, n.; best. -klet; pl. (i vitter stil, föga br.) = (Kleen Jasm. 3 (1898: dunklen, best.), Ekelund InCand. 15 (1905: dunklen, best.)).
Etymologi
[af t. dunkel, n. (se DUNKEL, adj.)]
Anm. Ordet angifves ss. ”hittills obekant” af en förf. i NPosten 1810, nr 56, s. 2.
1) (i sht i vitter stil) motsv. DUNKEL, adj. 1; i eg. anv.: (half)mörker, skumt ljus, skymning. Atterbom Lyr. 2: 198 (1806). Ett oändligt gebit af nya öfvergångar och blandningar af färg uppstår genom färgens förbindelse med ljus och dunkel. Ljunggren Est. 2: 308 (1860). En tjock sky gick i detta ögonblick öfver månen och nejden insveptes i dunkel. Wikner Vitt. 8 (1863). Plötsligt ur dunklet i skogens snår / Ett jublande qvitter klingar. Östergren NDikt. 1 (1879). — jfr GRYNINGS-, LJUS-, SKOGS-, SKYMNINGS-DUNKEL m. fl. — särsk. i mer l. mindre bildl. anv.; jfr DUNKEL, adj. 1 f. Då .. (edra banor) i det tillkommandes dunkel förlora sig för vår syn. Geijer I. 7: 48 (1818). Händelsen var .. insvept i ett hemlighetsfullt dunkel. Ödman UngdM 2: 235 (1881). De i dunklet smygande ryktena. Odhner G3 1: 526 (1885). jfr SAGO-DUNKEL.
2) (föga br.) motsv. DUNKEL, adj. 2: obemärkthet. Crusenstolpe Medalj. 559 (1860).
3) motsv. DUNKEL, adj. 3: oklarhet, otydlighet, svårfattlighet. Ett dunkel, som gör meningen svårare åtkomlig. CVAStrandberg 1: 352 (1862). För Tegnér med hans klassiska bildning var det romantiska dunklet motbjudande. NF 15: 1484 (1891). (Det) råder fortfarande ett dunkel öfver den frågan, hvilka de speciella orsakerna voro (osv.). Rein Psyk. II. 1: 167 (1891). — jfr KÄNSLO-DUNKEL.
Ssgr: (1) DUNKEL-HÖLJD, p. adj. (i vitter stil) HSolander i VLitt. 1: 61 (1875, 1902).
(3) -MAN, m. nästan bl. i pl.
1) (mera tillf.) om fosforisterna på grund af deras förkärlek för ett visst dunkel. Sturzen-Becker 1: 14 (1845, 1861).
2) [jfr t. dunkelmann] (i sht i polemisk framställning) ljusfiende, obskurant, ”mörkman”. Fröding Eftersk. 1: 3 (1885, 1910). Följer man ej .. (socialisternas) galopp, är man bakåtsträfvare, reaktionär och dunkelman. VL 1906, nr 70 A, s. 4. jfr: Dunkelmännens bref. Schlosser Verldsh. 11: 275 (1860; öfvers. af nylat.: Epistolæ obscurorum virorum, eg. oberömda mäns bref”, titel på en 1514—17 utgifven, mördande satir öfver den tidens munkars o. prästers kulturella ståndpunkt).
Spoiler title