publicerad: 1923
DUNST dun4st, r. l. m. l. f. (m. Sahlstedt (1773), Dalin (1850). f. Rydqvist SSL 2: 311 (1857), Lundell); best. -en; pl. -er dun3ster2.
Etymologi
[liksom d. dunst af likbetydande t. dunst; sannol. bildadt till den i DUN, sbst.1, föreliggande germ. stammen]
1) benämning på en (i rörelse befintlig) anhopning af (luktnerverna afficierande) gas(er); ofta om en dylik anhopning (särsk. af vattengas l. med vattengas ss. ingående beståndsdel) som utgår (uppstiger) från ngt bestämdt föremål: utdunstning; vanl. i pl.; jfr LUKT, ODÖR, ÅNGA. Osunda, stickande, kväfvande, fuktiga dunster. Förgifftigh blifwer Lufften ock offta, .. när några förgifftighe Dunster aff några Orter vpstijgha. Palmcron SundhSp. 6 (1642). Lyktgubbar .. äro (icke) annat än lysande och brinnande dunster. Franzén Pred. 1: 248 (1841). — jfr KÖKS-, SVAFVEL-, VATTEN-, ÖL-DUNST m. fl.
2) (i högre stil; jfr dock slutet) mer l. mindre bildl.; särsk. med tanke på det ytterligt förtunnade, osolida, ovaraktiga, ogripbara resp. osunda i en dunst. Att wedertaga nu .. en rök och dunst, som .. (danske kungen) oss præsenterar uthi sine förslagh om Freden. RARP 4: 6 (1645). Han tidigt fann, att världens flärd är dunst. Wirsén i 3SAH 13: 47 (1898). — särsk. (numera i sht hvard.) i uttr. blå dunst, falskt sken (som döljer verkligheten), bländverk; vanl. i uttr. slå blå dunster i ögonen på ngn, förr äfv. göra l. slå l. sätta ngn (en) blå dunst för ögonen o. d. Tooma ord, och icke annat än blåå dunst, eller dimba then the göra för the eenfåldigas ögon. PJGothus Mylius PredNatv. D 7 a (1601). RARP 7: 149 (1660). Slå blå dunster i ögonen på den lättrogna hopen. Crusenstolpe Mor. 1: 71 (1840). Filosofiska tankar betraktade .. (fru Lenngren) nog närmast såsom blå dunster. Levertin Gest. 61 (1903).
4) tekn. malningsprodukt som i finhet ligger mellan grift o. mjöl. TT 1881, s. 56. 2UB 4: 454 (1899).
Ssgr (i allm. till 1): (jfr 2) DUNST-BILD. (i högre stil)
1) skepnad l. bild (som tyckes vara) af luft, skuggbild, dimbild (se d. o. 1). Äfven Herakles' stoft, som en dunstbild, tynar i Hades. Atterbom i Phosph. 1812, s. 91. Höjer Sv. 2: 1235 (1879). särsk. (†) om konturlös, utan lif tecknad bild i ett diktverk o. d., dimbild (se d. o. 3). Episka dunstbilder .. såsom Tvedrägten hos Voltaire. Leopold 5: 102 (c. 1820).
2) (†) om oklar, diffus bild som medvetandet har af ngt. För öfrigt var jag den dagen så illamående .., att af hela det stora Augsburg en högst obestämd dunstbild återstår i mitt minne. Atterbom Minn. 166 (1817).
3) skenbild, fantom, dimbild (se d. o. 4 b). Den dunstbild, som verlden kallar ära. Hagberg Pred. 3: 88 (1817). —
-FULL. (föga br.) full af dunster; äfv. bildl. Dunstfull luft. Wilcke PVetA 1778, s. 56. Dunstfulla imaginationer. Almqvist TreFr. 3: 26 (1843). —
-HÖLJE. dunstkrets. (Planeterna) äro omgifna med dunsthöljen eller atmosferer. 1NordUnivT I. 2: 6 (1855). —
-KRETS. atmosfär, luftkrets; numera i allm. mer l. mindre bildl. Jordenes Dunst-Kretz. Riddermarck Alm. 1693, s. 30. En välluktande dunstkrets omgaf henne. JournLTh. 1811, s. 419. Bergman Drömmen 248 (1904). —
-KULA.
2) (†) atmosfär. Frågan, om månen liksom jorden har en Atmosphere eller Dunstkula. Wåhlin Bastholm 18 (1791). —
-LIK, adj. (i högre stil) luftig. Ödmjukhetens genomskinlighet och dunstlika väsen. Bremer Nina 206 (1835). —
-LÄTT. (i högre stil) jfr -LIK. Denna dunstlätta, genomskinliga, efemära färgimpression. Bergh Konst 28 (1891, 1908). —
-MASSA. Kometerna (äro) icke .. fasta himmelskroppar, utan dunstmassor af fosforisk natur. JournLTh. 1811, s. 1069. —
-MÄTTAD, p. adj. —
Afledn. (till 1): DUNSTIG, adj. (föga br.)
1) full af dunster. Eneman Resa 1: 143 (1712). Världens bullersammaste, dunstigaste, mest rökförmörkade gata. Steffen ModEngl. 27 (1893).
2) dimmig, disig, töcknig; förr ofta om luft o. väder. Dunstigt wäder. Werve Alm. 1651, s. B 1 a. Luften är (i England) något tiock och merendels dunstig. Salvius Hübner 93 (1738). En ensam stjärna (blinkade) genom stadens dunstiga takslöja. Ullman FlickÄra 37 (1909).
Spoiler title
Spoiler content