SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1923  
DUNSTA dun3sta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (numera bl. i bet. 5 samt i ssgr).
Etymologi
[liksom d. dunste af t. dunsten, till dunst (se DUNST)]
jfr AF-, BORT-, FÖR-, UPP-, UT-DUNSTA.
1) († utom i ssgr) gifva ifrån sig fuktighet i gasform, afdunsta, utdunsta; ofta: transpirera. Hafvet dunstar mer än Jorden. Linné Stenr. 6 (c. 1747). (Personer som) äro utsatte för hindrad dunstning. Zetzell PVetA 1764, s. 8. JGOxenstierna 4: 29 (1815).
2) (†) dofta, lukta; gifva från sig odörer; äfv. med innehållsobj. At Siön luchtar och dunstar. Tiselius Vätter 2: 75 (1730). Känn, hvad ångan dunstar fin! Bellman 3: 276 (1790). Blommorna dunsta vällukt. Dalin (1850). — särsk. i förb. med prep. af: hafva en lukt omkring sig af (ngt). Dunste du ljufligt af vin. Tranér Anakr. II (1824, 1833).
3) (föga br.; jfr dock särsk. förb.) bortgå i gasform; allmännare: förflyktigas, försvinna. Muschenbroek fant, at vattnet dunstar mera utur högre käril än de lägre, af en och samma öpning. Ljungquist PVetA 1752, s. 25. (Fuktigheten) dunstar i en skingrad imma. JGOxenstierna 1: 36 (1805). När juloset dunstat från hem och hus, / då är ferietiden slut. Levertin Dikt. 22 (1901).
4) (föga br.) om ånga o. d.: uppstiga l. utgå l. sprida sig (från ngt); ånga, ryka; äfv. mer l. mindre bildl. Skilnaden .. imellan ångan och materien af hvilken den dunstat. SvMerc. V. 1: 349 (1759). Från hvarje blad (i vissa romaner) dunstar en dödens ånga. SvLittFT 1837, sp. 237. Värmen dunstar ur jorden. Larsson Vandr. 26 (1909).
5) [efter motsv. anv. i t.] kok. (i tillslutet kärl) sakta uppvärma (ngt); numera bl. om metoden att göra saft hållbar gm att, sedan den slagits på buteljer, uppvärma den i dessa till 100 gr. C. Den urvattnade fisken, som blifvit väl renad, dunstas långsamt mör. Sjöberg Singstock 186 (1832). Grafström Kond. 93 (1892).
Särskilda förbindelser (i allm. till 3): DUNSTA AF10 4. jfr AFDUNSTA.
1) (föga br.) = DUNSTA BORT 1; äfv. tr.: komma (ngt) att dunsta bort. Sundén (1885).
2) = DUNSTA BORT 2. Festoset dunstade af. Tegnér SvBild. 142 (1896).
3) (ngt hvard.) smyga sig bort, göra sig osynlig. (Stölden) anmäldes så sent på dagen att tjufvarne redan hunnit dunsta af. SDS 1897, nr 368, s. 3. —
DUNSTA BORT10 4. jfr BORTDUNSTA.
1) bortgå i form af gas, förvandlas (till gas). Nordforss (1805). Man hade .. sett vatten .. dunsta bort till gas. HLarsson i Athena 183 (1917).
2) upplösas, förflyktigas, blifva till intet, försvinna. Som jag älskar vin, Flickor och spel, så dunstade mine rikedomar bort i största hast. Lindahl L'avoc. sav. 4 (1757).
3) (ngt hvard.) = DUNSTA AF 3. (Den för tvegifte anklagade) Soldaten hade dunstat bort med sin unga brud. Hagström Herdam. 1: 404 (1897).
DUNSTA FRÅN10 4, förr äfv. IFRÅN.
1) (föga br.) till 1; i förb. dunsta från sig ngt, gm utdunstning gifva ifrån sig ngt. Fischerström 3: 393 (1787). Själfva dammet på vägen / dunstar från sig fukt och svalka / nu under natten. Larsson Vandr. 36 (1909).
2) (†) = DUNSTA BORT 2. Styrkan dunstar ifrån. Nicander GSann. 142 (1767).
DUNSTA IN10 4. (ngt hvard., föga br.) oförmärkt (ss. en dunst) komma in (ngnstädes); jfr DUNSTA 3 o. 4. Nordforss (1805). De (dvs. en del nyfikna personer) måtte ha ”dunstat” in genom dörrspringorna. Ödman LitetTill 217 (1889, 1910).
DUNSTA NER. (†) till 1 o. 2: sända ner (ånga l. doft). Men hvilken ljuflig luft jag andas, / Som denna kullen dunstar ner. Creutz Vitt. 55 (1755).
DUNSTA UPP10 4 l. OPP4. (föga br.) jfr UPPDUNSTA.
1) = DUNSTA BORT 1. Vatnet dunstar up, men saltet (i hafsvattnet) intet. Linné Diet. 2: 145 (c. 1750). Weste (1807).
2) = DUNSTA BORT 2. Det hela dunstar upp i rök. SvLittFT 1837, sp. 245.
3) = DUNSTA 4. Ångorna som dunsta opp af jorden. Nordforss (1805).
DUNSTA UT10 4. jfr UTDUNSTA.
1) (†) till 1: komma (ngt) att gifva från sig sin fuktighet. (Jorden omkring de nyplanterade träden) dunstas ut af vår-vinden. Rosensten Skog. 32 (1737).
2) = DUNSTA BORT 2. (Kvickheten är utan öfverläggning) en blott dunst, en spiritus, som dunstar ut i dårskaper. SvMerc. IV. 4: 59 (1759).
3) till 4.
a) om ånga o. d.: sprida sig. Dödens och förruttnelsens ånga dunstar ut öfver landet. Atterbom (1839) i 2Saml. 11: 17.
b) bildl., om hemlighet o. d.: sippra ut, blifva bekant. Chydenius 431 (1780). Det hade dunstat ut att Marie samlat vackra slantar, fast ingen visste precis huru många. Hedenstierna Marie 50 (1896).
Ssgr (till 1): DUNST-HÅL. sbst.2 (sbst.1 se sp. 2375). (†) por. Möller (1790). Cavallin (1875).
-RÖR. (†) por. Rosenstein Comp. 227 (1738). WoJ (1891).
Spoiler title