SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1923  
DUR dɯ4r, sbst.3, r. (m. Berndtson (1880), Björkman (1889)), ngn gg n. (Dalin (1871), Lundell, Klint (1906)); pl. (†, skämts. Bellman SkrNS 2: 57 (1776)) -er.
Etymologi
[af t. dur, af lat. durus, hård. Namnet utgår från den lat. benämningen b durum (eg.: det ”hårda” b) för det fyrkantiga b ♯, vårt h, ss. motsatt b molle (l. rotundum) för det runda b ♭, vårt b; sedermera användes benämningen dur för den skala (det hexakord) i hvilken b durum ingick, o. slutligen utvecklades därur den moderna, i sv. föreliggande anv.; jfr MOLL]
mus. i den nyare musiken benämning på det tonsläkte som omfattar alla tonarter hvilkas treklang består af en stor ters o. öfver denna en liten ters, (i motsats till mollsläktet) uppfattadt ss. bärare af glada l. fria känslor; äfv. om hvarje särskild tonart som tillhör detta släkte, i sht i förb. med namnet på den för tonarten karakteristiska tonen, t. ex. a dur, b dur osv. (se A, B osv.). Stycket går i dur, i a dur osv. Eldh Myrt. 155 (”156”) (1725). När et moll-stycke sluter i Dur, har (osv.). Londée Kellner 22 (1739). Grekerne hade .. icke någon tonart, som liknade vår Dur. Palmblad Fornk. 2: 309 (1844). Sedan man druckit i ordning och tur, / Från salen en vals i den muntraste dur / Börjar ljuda. Nordlund Bit. 146 (1894). — jfr A-, B-, C-, D-, E-, ESS-, F-, FISS-DUR m. fl. — särsk. mer l. mindre bildl. i fråga om (uttryck för) manlig l. munter o. glädtig sinnesstämning. Eldh Myrt. 155 (”156”) (1725). Året går om våren i dur. Mankell MusH 3: 29 (cit. fr. 1820). (Viktor Rydbergs dikt) Dexippos med dess ton af kraftig dur. Warburg Rydberg 2: 334 (1900).
Ssgr: DUR-ACKORD. Fock 1Fys. 251 (1853). —
-SKALA. den diatoniska skala hvari de halfva tonstegen hafva sin plats mellan tredje och fjärde samt sjunde och åttonde tonerna. Mecklin BegTonk. 13 (1802). —
-KLANG. nästan bl. bildl. Forsslund Arb. 65 (1902). —
-SLÄKTE. sammanfattning(en) af durtonarterna i motsats till molltonarterna. Bauck 1Musikl. 1: 24 (1864). —
-SONAT. —
-TON.
1) ton i en durskala; förr äfv.: durskala. Moll-thonerna äro rikare på Dissonantzer än Dur-thonerna. Londée Kellner 95 (1739). Envallsson MusLex. 90 (1802).
2) bildl.: durklang. Det finns en dur-ton i svenskt lynne. Levertin Diktare 235 (1898). —
-TREKLANG~20 l. ~02. Durtreklangen skiljer sig från molltreklangen genom terzen och sexten, hvilka i dur äro stora, men i moll små. Höijer MusLex. 112 (1864).
Spoiler title
Spoiler content