publicerad: 1898
B be4, n.; best. b'et be4et, äfv. b't be4t; pl. = l. b'n be4n; pl. best. b'en be4en l. b'na be4na.
Etymologi
[jfr isl. b (uttaladt be; se Islands gramm. litt. i middelald. 1: 38), d., t., fr. b (uttaladt be), af lat. b (uttaladt be); jfr äfv. gr. βῆτα (se ALFABET) o. semit. beth]
1) om ljudet b; jfr B-LJUD. Konsonanten b. Kort b. Långt b. Columbus Ordesk. 45 (1678). Innan jag får bruka och vtsäija b, hållas lepparna wel tilsammans. Swedberg Schibb. 4 (1716). Inskjutning af b mellan m och l eller r .. sker regelbundet (i fornsvenskan). Söderwall Hufvudep. 12 (1870). B (skiljer sig) från p genom närvaron af ton, genom svagare muskelspänning och genom svagare luftstöt. Lyttkens o. Wulff Ljudl. 208 (1885). A. Noreen i NF 19: 483 (1895).
2) om bokstafstecken (skriftecken l. typ, ss. b, B) för ljudet b; stundom, i sht hos ä. förf., icke strängt skildt från 1. Bokstafven B. Stort B. Litet b. Dubbelt, dubbelskrifvet b. Kursivt b. Columbus Ordesk. 68 (1678). Bibelen hafver .. Biskop, för embetes verdighet skul, med stort B. Swedberg Gram. 19 (1722). De vittra B'na. Braun Knut 45 (1847; om v. Beskow o. v. Brinkman). Så ritar hon ut sina B'n. Hagberg Shaksp. 7: 289 (1849). B det var så obegripligt rundt. Topelius Läsn. f. barn 7: 10 (1891). B är den andra bokstafven i det vanliga moderna alfabetet, liksom i alla de europeiska alfabet, som utvecklats ur det semitiska. K. F. Johansson i NF 19 (1895). jfr ANTIKVA-, FRAKTUR-B. — om den del af en ordbok som innehåller de med b börjande orden. Almqvist kom i sin svenska ordbok ett stycke in på B.
3) i symbolisk användning.
a) för att beteckna det andra i ordningen; vid numrering motsv. siffran 2; jfr (ordboksartikeln) A 3 a. Serien B. Kåren B. Söndagsbokstafven för detta år är B. Hufvudämnena .. äro .. på den klassiska linien B (där man ej läser grekiska) latin och matematik. Ped. tidskr. 1873, s. 103. SFS 1878, nr 53, s. 3. Lärov.-komit. 1884, 1: 15. — [jfr nnt. heste a seggt, most du ook b seggen] i uttr. den som sagt a måste säga b o. d., se (ordboksartikeln) A 3 a β. — jfr: Gamla fröken .. satt i vagnen och började lägga B till A (dvs. ”stafva och lägga ihop”, draga sina slutsatser). Ahrenberg Vår landsm. 139 (1897).
b) eg. för att beteckna det näst främsta l. näst bästa; i sht ss. beteckning för det (urspr.) andra hufvudbetyget: godkänd(t), god(t), approbatur. De två högsta betygsgraderna för en lärjunges seder äro vanligen A och B. Gossen har B i modersmålet. A. betyder berömlig insigt, berömlig flit. B. betyder godkänd insigt, godkänd flit. Försl. t. skolordn. 1817, s. 89. Lärj. ordn. uti Nya elem.-sk. 1840, s. 2. SFS 1878, nr 53, s. 68. — numera vanl. om den betygsgrad som kommer närmast AB (l. BA). Regl. f. Clara folksk. 1847, s. 4. Terminsbetyg vid Norra latinlärov. i Sthm (1890-talet).
c) för att på ett generellt sätt beteckna ngt bestämdt, ngt gifvet. — särsk.
α) i algebra, ss. tecken för ngn bekant storhet; jfr (ordboksartikeln) A 3 c.
β) i logiken, i sht för att beteckna predikatet i en sats. Afzelius Log. 45 (1839, 1864; se ordboksartikeln A 3 c). NF 1: 1385 (1876).
4) tonk.
a) om elfte tonsteget i vår kromatiska skala l. den med ett halft tonsteg sänkta tonen h, numera i notskrift tecknad gm ♭ framför nottecknet för tonen h; tonen b. Envallsson Mus. lex. (1802). Weste (1807). NF 1: 1385 (1876). — jfr: Hvad vi numera (efter stämgaffeltonens stigning) kalla a var Mozarts b. Mankell Mus. hist. 1: 247 (1864). jfr äfv.: I det gregorianska tonsystemet, som började med a, var b den andre tonen, men motsvarade då vårt h. NF 1: 1385 (1876).
c) om den tonart som har b till grundton. En Capriccio i B. Norman Mus. upps. 143 (1884, 1888). — särsk. i uttr. B dur, B moll (ofta skrifna b-dur, b-moll, stundom äfv. uttalade be3~dɯ2r, be3~ mol2). Welliudandes clavcordia med sitt B moll. Visb. 325 (c. 1620). Bravo! hör en fantasi / Ur B moll. Bellman 3: 178 (1790). J(osephso)ns utvikning till f-moll klingar något sökt och tvungen, stäld emellan den föregående och efterföljande strofens b-dur. Gnosspelius Choralfr. 21 (1880). Sonaten i B-moll. Norman Mus. upps. 141 (1884, 1888).
d) om musikaliska tecken.
α) om det tecken som fordom utmärkte tonen b. Mankell Mus. hist. 1: 147 (1864; se under ordboksartikeln A 4 d).
β) benämning på åtskilliga musikaliska förtecken, i sht det tecken ♭ (b rotundum) som angifver, att följ. ton skall sänkas med ett halft tonsteg; af Envallsson Mus. lex. 22 (1802) kalladt b moll [jfr fr. bémol]. Om b (♭) sättes före noten d, får denna namnet dess. Björkegren (1784, under bémol). Rundt b. Weste (1807). Felande återställningstecken, kors och b kan en van och musikalisk spelare sjelf korrigera. Norman Mus. upps. 189 (1884, 1888). — jfr DUBBEL-, GALLER-, KVADRAT-B.
Ssgr: B-A, se d. o. —
(3 a) -AFDELNING3~020. G. F. Gilljam i Ber. om allm. läraremötet 1875, s. 104. Ped. tidskr. 1887, s. 59. —
(3 a) -ARK~2, vid paginering i ä. skrifter. —
-C, se d. o. —
(4 c) -DURS-ACKORD—0~02. —
(4 c) -DURS-DUETT—0~02. —
(2) -FACK~2, i en stilkast. —
(3 b) -GOSSE~20. gosse som erhållit l. förtjänar betyget B (b). —
(4 a) -KLARINETT~002. klarinett på hvilken notskriftens c motsvaras af tonen b. DA 1824, nr 50, s. 9. Wegelius Musikl. 2: 177 (1889). —
(3 a) -KLASS~2. särsk. om parallellafdelning af skolklass. —
(4 a) -KORNETT~02. jfr -KLARINETT. Hos oss begagnas .. (af ventilkornetten) två stämningar: B-kornetten (c1 = b) och den högre Esskornetten (c1 = ess1). Wegelius Musikl. 2: 182 (1889). —
(4 d β) -KVADRERAD. (†) försedd med återställningstecken, återställd. Cette not(e) est bécarre, .. är beqvadrerad. Holmberg (1795). —
(1) -LJUD~2. B-ljudet bildas på det sätt, att underläppen helt löst ansättes emot den öfre, under det att en ton åstadkommes medelst röstbanden, samt genom läpparnas åtskiljande med en svag luftstöt. Lyttkens o. Wulff Ljudl. 208 (1885). A. Noreen i NF 19: 482 (1895). —
(4 c) -MOLLS-ACKORD—0~02. —
(4 c) -MOLLS-DUETT—0~02. —
(3 a) -NUMMER~20, af en tidning. —
(3 a) -SERIE~200, af obligationer o. d. —
(3 b) -SKRIPTUM~20. skriptum som bedömts med l. förtjänar betyget B (b). E. Edström i Ped. tidskr. 1890, s. 166. —
-TYP~2.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content