DYLPA dyl3pa2, v. -er, -te, -t, -t.
Etymologi
[sv. dial. (Smål.) dylpa, dyka, besläktadt med DÄLPA]
(bygdemålsfärgadt i vissa delar af Sv., t. ex. Smål.)
1) intr.: dyka, plumsa i. Nära ligger ett träsk, en jord förr odlad af åbor, / Men nu ett sumpigt hem för måsar och dylpande årtor. Adlerbeth Ov. 210 (1818).
2) tr.: doppa ned (i vatten). Baptister, som dylpa folk och häfva dem baklänges i sjöar och pölar till å' mä' i vinterti'en. Sällberg Långv. 29 (1894).
SAOB
