DYMLING dym3liŋ2, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[af nt. dümeling, fingertuta, som trol. äfv. användts i bet.: klots, lyftarm, liksom t. däumling o. daumen. Ordet är afledn. till nt. dümen (se TUMME); jfr DOMKRAFT]
tekn. arm l. klots på en hjulstock l. ett stampskaft hvarigenom stampen i ett bokverk upplyftes. Rinman (1788). 2NF 15: 69 (1911).
