publicerad: 2009
TUMME tum3e2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (i ä. språkprov äv. att hänföra till sg. tumma) (Dom. 1: 7 (Bib. 1541) osv.) ((†) -er (äv. att hänföra till sg. tumma) SkeppsgR 1573, Rålamb 1: 2 (1690)); förr äv. TUMMA, r. l. m. l. f.; best. -an; pl. -ar (se ovan) l. -er (se ovan) l. -or (RelCur. 139 (1682)).
Ordformer
(tom- i ssg 1654 (: tombygel). tomma, oblik form 1588–1679. tomme 1701. tum 1642. tum- i ssgr 1639 (: Tumbögel) osv. tuma, nom. 1637–1690. tuma (-w-), oblik form 1541–c. 1750. tumar, pl. 1584–1736. tumb- i ssg 1718 (: tumbskrufwar). tumbe c. 1739. tume (th-, -w-) 1532–1749. tumm c. 1778. tumm- i ssgr 1745 (: tumm-stock)–1918 (: tummaftryck). tumma, nom. c. 1635–1761. tumma, oblik form 1541–1756. tummar, pl. 1541 osv. tumme 1587 osv. tummer, pl. 1573)
Etymologi
[fsv. þumi; motsv. ä. d. tomme (d. tommelfinger), fsax. thūmo (mlt. dūme), fht. dūmo (t. daumen), feng. thūma (eng. thumb); besläktat med lat. tumere, svälla, tumulus, hög; ytterst till en ieur. rot med bet.: svälla. — Jfr DOMKRAFT, sbst.2, DUMISER, DYMLING, sbst.2, OBTURERA, TOMBEAU, TUM, sbst.1, TUMBA, TUMLING, TUMMA, v.2, TUMMELFINGER, TUMMELITEN, TUMMIS, TUMULUS, TUMÖR]
1) hos människa o. apa, om det korta, förhållandevis tjocka, närmast handleden o. strålbenet sittande fingret, vilket kan röras över handflatan o. sättas mot de övriga fingrarna; förr äv. ngn gg om stortå. (Lat.) Pollex (sv.) tume. VarRerV 6 (1538). The iaghadhe effter honom .. och huggo aff honom tummanar bådhe aff hans hender och fötter. Dom. 1: 6 (Bib. 1541). Gefväret (förs) rätt upp till högra knäet, med kolfven i däcket ock tummen på hanen. ExFlott. § 67 (c. 1740). Där har du en av de blivande stora, sade Snillet och visade efter honom med tummen. Boye Ast. 85 (1931). Min yngsta flicka .. sög på tummen när ho va liten. Martinson Bak-Svenskv. 263 (1944). Jakob var van vid Loodmesters promenader, tummarna i västens ärmhål. Stiernstedt Bank. 315 (1947). Dom dagar han inte satt i buren kan du räkna på ena handens tumme. Karnstedt Gnistsk. 58 (1990). — jfr SADELMAKAR-TUMME. — särsk.
a) med särskild tanke på åtbörder med tummen som används l. har använts ss. tecken på bekräftelse o. d.; särsk. i fråga om att tumma på ngt (se TUMMA, v.2 3); förr äv. i fråga om att sätta upp tummen, särsk. i uttr. svära på sin tumme, se SVÄRA, v.2 I 1 f, svära sig i tummen, se SVÄRA, v.2 II 1 b η. Gifw ackt på Herr Brudgummen / .. Gier sitt Paar Ohl mäd Tummen / At hwadh Jagh sagt, är sant. Lucidor (SVS) 145 (1674; uppl. 1997). Jag .. swor med vpräckt tumme, / At sälia bort then man, för hwilken (osv.). Kolmodin QvSp. 1: 297 (1732). Tullbetjenternas tummar möttes och den saken (dvs. vadet) var nu uppgjord. Blanche Våln. 349 (1847).
b) i vissa (i sht bildl.) uttr.
δ) i uttr. betecknande att ngn håller efter l. övervakar l. bestämmer över ngn; särsk. dels hålla tummen på (ögat på) ngn o. d., se HÅLLA, v.1 1 d, dels hålla ngn under tummen l. vara under tummen på ngn o. d. Det är nu tillfället att visa, att våra regeringar äro alldeles för mycket under tummen på börsen och kapitalet för att (osv.). Steffen Krig 1: 103 (1914). Det viktigaste är att hålla nådig herrn själv under tummen. Hallström G3 60 (1918).
ε) (ngt vard.) ha tumme (förr äv. tummen) med ngn, äv. ngt, ligga bra till hos ngn l. ha bra hand med ngn, äv. ngt. Fick du någe’, Tom? .. Visst sjutton fick jag. Jag har tummen med mamsellerna, må du tro. Sandberg GHusH 10 (1897). (Han) hade uppenbarligen tumme med lyckans fe, då alla bakomvarande undgick att köra på honom i den oerhörda röran. DN 26 ⁄ 8 1985, s. 31. Nån tumme med vädret hade hon .. inte. Expressen 24 ⁄ 3 1998, s. 56.
ζ) (ngt vard.) ha tummen mitt i hand(en), äv. näven, vara opraktisk l. klumpig. Cleve Locknät 161 (1981). Det här är ett riktigt hantverksyrke .. Man bör s a s inte ha tummen mitt i handen. PiteåT 8 ⁄ 10 1985, s. 12.
η) [uttr. syftar på bruket att visa att man önskar lift gm att peka med tummen i färdriktningen] (vard.) åka l. resa o. d. på tummen, lifta. De värnpliktiga brukar på lördagseftermiddagarna kanta de stora riksvägarna utanför militärstäderna för att åka på tummen till hemorten. Expressen 17 ⁄ 11 1956, s. 9. DN 15 ⁄ 5 1991, s. B2 (: reser).
ϑ) (vard.) få tummen ur ändan o. dyl. l. få tummarna loss, (äntligen) komma i gång l. sätta fart (med ngt). Se till att få tummen ur arslet .. Den som sölar får sej en omgång av mandrom! Malmqvist BerTräskmark. 1: 78 (1976). Den krets som länge gått omkring och tänkt att man kanske borde pröva det där med datorer .. men som ännu ej fått tummarna loss. SDS 30 ⁄ 11 1983, s. 4.
ι) hålla tummarna, äv. tummen (för ngn l. ngt), hålla om tummarna med de andra fingrarna ss. tecken på att man önskar ngn välgång l. att ngt ska lyckas o. d.; i sht oeg.: önska osv. Hon (kom) på själva premiärdagen på en snabbvisit .. Hon kysste Stellan och bad honom hålla tummen för henne. Siwertz Androm. 146 (1964). Du kan tro att jag höll tummarna ... hela tiden .. . jag var dörädd. Hesslind Sista 55 (1974).
κ) [jfr d. vende tommelfingeren nedad, opad, t. den daumen in die höhe recken, eng. thumbs down, up; enl. ä. uppfattning anspelar uttr. på gester använda vid antika gladiatorspel] vända l. göra o. d. tummen ned(åt) l. upp(åt) för ngt, äv. ngn, med resten av handen knuten vända tummen nedåt l. uppåt, ss. uttryck för att man förkastar resp. godkänner l. gillar ngt (i sht bildl.). Grimberg VärldH 4: 75 (1930). (President) Reagan gjorde tummen upp när någon av journalisterna ropade vad han tyckte om Sverige. DN 13 ⁄ 4 1988, s. 32. En grupp tandläkarexperter .. gör nu tummen helt ned för regeringens förslag till ny premietandvård. SDS 14 ⁄ 1 1996, s. A5. Tummen upp för vår härliga vattengympaledare. Sydsv. 11 ⁄ 11 2008, s. C6.
λ) i det adverbiella uttr. mellan tummen och pekfingret, på ett ungefär, uppskattningsvis. SvD 4 ⁄ 11 1992, Näringsliv s. 5. Det här ger, mellan tummen och pekfingret, 2 500 nya jobb. SvD 12 ⁄ 4 1997, s. 16.
2) i oeg. l. utvidgad anv. av 1.
a) (numera föga br.) hos djur (jfr 1): kroppsdel som motsvarar människans tumme; särsk. om lillvingens ben hos fåglar. Linné Öl. 42 (1745). Bakfötternas tumme är .. (hos uttern) mycket kort. Hemberg Tramps. 11 (1897). På främre extremiteterna (hos fåglarna) är handen förkrympt och försedd med endast tre fingrar, av vilka blott tummen är fri och bildar lillvingen. JägUppslB 104 (1989).
b) den för tummen avsedda delen på handske l. vante; äv. om tumtuta, särsk. ss. senare led i ssgn SORTERINGS-TUMME. Leopold 5: 146 (c. 1820). (Fiskarna i Bohuslän har) vantar med två tummar på varje vante; de äro gjorda så, därför att man skall kunna vända dem, när de ha blivit våta på undersidan. Sandström NatArb. 1: 269 (1908). — jfr HANDSK-TUMME.
3) (†) ss. måttsbestämning, dels: tum (se TUM, sbst.1 1), dels ss. ungefärlig längdbeteckning, särsk. i uttr. en tvär tumme (jfr TVÄR-TUM). (Fyra) alne guldeneborder .. en tume bredha. G1R 8: 100 (1532). Gör .. (ostlagret på tårtan) så tiockt som en twär Tumma. Salé 161 (1664). (Binas) arbete går så fort, at the på ett dygn pläga förfärdiga en kaka af .. 6 tummars tiocklek. Broocman Hush. 3: 60 (1736). SvSkog. 808 (1928).
Ssgr (i allm. till 1; jfr tum, sbst.1 ssgr): A: TUM-AVTRYCK. jfr finger-avtryck. Signalement, fotografi och tummaftryck m. m. ingå äfven (i polispasset). VFl. 1918, s. 79. (Krukskärvan) visar spår av ett tumavtryck med ganska tydliga märken efter hudpapillerna. Fornv. 1958, s. 6. —
-BYGEL, förr äv. -BÖGEL. (förr) på fästet till vissa typer av blankvapen: bygel i vilken tummen stacks in o. därigm skyddades samtidigt som handen fick ett stadigare grepp; jfr -ring 3. Seitz SvärdVärj. 131 (i handl. fr. 1639). Tummen skyddades .. av en ”tumbygel”, som gick från ytterkanten av parerplåten eller parerkorgen till kavelns understa del. Alm BlVap. 18 (1932). —
-BÖJARE. böjmuskel till tummen. Den långa tumböjaren .. utspringer från främre ytan af strålbenet och fäster sig med en lång sena på tummens sista falang. Hartelius Anat. 91 (1867). —
(1, 2 b, 3) -FINGER. (tum- 1748 osv. tumme- 1549–1712) [fsv. thuma finger] (numera föga br.) tumme. Dömdes Erik Hök .. för ett blodsår han hugh Olaff Renneuol .. i hans tumme finger. BtFinlH 2: 67 (1549). (Tistelrotens) rötter skola .. wäl ränsas och skafwas, och skäras i stycke een Tumme finger lång. IErici Colerus 1: 221 (c. 1645). Handskens tumfinger. Grimberg SvFolk. 1: 98 (1913). —
-GREPP. grepp (se d. o. 1) med tumme o. pekfinger (o. långfinger); äv. (o. i sht) konkret, särsk. dels om tumveck, dels om grepp (se d. o. 4) för tummen. Med fullt öppnadt tumgrepp .. berör (han) sidokamratens hals. Ling Regl. 15 (1836). Denna dryckeskanna är av omisskännlig svensk typ .. Kulfötterna och tumgreppets knopp är gjutna på svenskt manér. Kulturen 1972, s. 15. (Apan) bet mig i tumgreppet. Pleijel Fungi 136 (1993). —
-GÅS. (tum- 1847 osv. tumma- 1840–1915. tumme- 1830) smörgås på vilken smör l. flott o. d. bretts ut med tummen. Bättre smaka i det fria / Finkeljungfrurna på hästen / Till en tummegås; / Än i högsätet vid bordet / .. Win och stek och sås. Wadman Saml. 1: 185 (1830). —
(2 b) -HANDSKE. (tum- 1911 osv. tumme- 1908) jfr -vante. Ett slags tummehandskar .. af rödt skinn, fodrade med ludet fårskinn. Fatab. 1908, s. 10. —
-HÅL. på blåsinstrument: fingerhål för tumme; äv. om hål i l. genom vilket tummen sticks, i sht för att ge handen ett stadigt grepp. Schalmejor som ej hafwa den undra öpningen, eller tumhålet, fodra starck ansats. Hülphers Mus. 87 (1773). Scholander I. 2: 14 (c. 1870; på palett). —
-KNOGE. (tum- 1915 osv. tumme- 1702) knoge på tumme. Holm NSv. 124 (1702). Han pekade med den knutna handens tumknoge åt hjärttrakten. Månsson Rättf. 1: 307 (1916). —
-KNOPP. särsk. om knopp- l. kulformat tumgrepp på (handtaget till) dryckeskanna (varmed locket öppnas l. stängs). Fatab. 1907, s. 28. —
-KNUT. skotstek. Knuten kallas .. väfknut eller tumknut, det senare därför, att den brukar göras omkring ena tummen. Öhrvall Knut. 47 (1908). —
-NAGEL. nagel på tumme; äv. oeg. l. bildl., betecknande ngt mycket litet (jfr nagel, sbst.1 1 b slutet). Barchæus LandthHall. 36 (1773). Det fanns inte en rofva .. så rutten, att inte Mamsell lyckades karfva ut en frisk bit, om den så inte var större än tumnageln. Alving Bellm. 207 (1907). Nu ljög han lite grand, en tumnagel bara. Johnson Här 9 (1935). —
-PLÅT. (förr) mindre plåt på pistolkolv, mot vilken man vid skjutning lade tummen. PH 8: 7711 (1767). —
-REGEL.
1) fys. regel som säger att om högerhandens fingrar pekar i en strömspoles strömriktning pekar tummen mot elektromagnetens nordpol; jfr sim-regel, skruv-regel, sbst.1 Moll Fys. 3: 60 (1899).
2) [jfr eng. rule of thumb] praktisk (ungefärlig) regel som är lätt att minnas o. tillämpa. Östlind Nationalek. 100 (1948). Beräkna infrysningskapaciteten efter denna tumregel: sju–åtta kilo per dygn på volymen 100 liter. SvD(A) 14 ⁄ 10 1966, s. 20. —
-RING. (tum- 1749 osv. tumma- 1896–1920. tumme- 1694–1890)
1) fingerring för l. på tumme. (Pilgrimen) wiste at det warit hans Rosen-Crants och TummeRing .. som Keisaren framwiste. Dryselius Måne 486 (1694).
3) tumbygel. Så tillkom den s. k. ”tumringen”, hvilken senare fördubblades och utgick såsom ”parerring” åt båda sidor. Balck Idr. 3: 377 (1888). —
-ROT. den del av tummen som sitter närmast handleden. Berlin Lsb. 10 (1852). Skjortmanschetten ska nå tumroten. DN 10 ⁄ 4 2005, Söndag s. 15. —
-SKRUV. (tum- 1718 osv. tumme- c. 1715)
1) om visst slags tortyrredskap som innebär att man skruvar åt runt tummen; särsk (o. i sht) i mer l. mindre bildl. anv., i fråga om att utöva påtryckning mot l. press på ngn, särsk. i uttr. sätta tumskruvar på ngn, dra åt tumskruvarna. Iag skulle handtera them med tummeskrufwar, brännande och annat, som man wid Hans Maj:ts armée brukade. HH XXXIV. 2: 103 (c. 1715). Efter en viss liberalisering .. har den kubanske ledaren nu åter dragit åt tumskruvarna. SvD 6 ⁄ 8 1990, s. 2. Bland de nya årgångarna .. saknade en (vin)box helt datum. Här måste Systembolaget sätta tumskruvar på leverantörerna. DN 26 ⁄ 2 2006, Söndag s. 20.
2) (i sht i fackspr.) om skruv med stort huvud l. vingar o. d., avsedd att kunna dras åt med (tummen o. de övriga) fingrarna. JernkA 1868, s. 38. —
-SUGNING. Förändringar i bettet kunna .. uppstå genom barnets benägenhet att suga på tummen (”tumsugning”). Hylin Munn. 1: 142 (1930). —
-TOTT, se C. —
(2 b) -VANTE. vante med finger (se d. o. 2 d) enbart för tummen (i bet. 1); jfr pås-vante. Den ovanligt lilla högra tumvante, som min första flamma en gång förlorade på ett kälkparti. Lindqvist Dagsl. 2: 116 (1900). —
-VECK. om hudvecket mellan tumme o. pekfinger. DN 1898, nr 10096 A, s. 3. I stjälkarna löper en sorts hårda fibrer .. dom skär djupa snitt i tumvecket. Delblanc Nattresa 21 (1967). —
-VINKEL. om vinkeln mellan tumme o. pekfinger. Ahlman (1872). —
(1, 2) -ÄNDA, äv. -ÄNDE. (tum- c. 1778 osv. tums- 1693–1865) om yttersta ändan av tummen; särsk. i jämförelser, för att beteckna ngts storlek. Rosenfeldt Nav. 64 (1693). Halsband med juveler tjocka som en tumsände. Blanche Bild. 4: 228 (1865). Glacéhandsken sprack genast i tumändans sömmar. Strindberg Hafsb. 6 (1890).
Ssg: tumänd-, äv. tumände-stor. Isblåsan fylles av sönderhackad is, bitarna omkring tumändestora, och lägges på det sjuka stället. Svenson Sinnessj. 70 (1907).
B (†): TUMMA-GÅS, -RING, se A.
C: TUMME-FINGER, -GÅS, -HANDSKE, -KNOGE, -LED, se A. —
-LITEN, se d. o. —
-RING, -SKRUV, se A. —
-TOTT. (tum- 1917–1963. tumme- 1823 osv.) (i barnspr.) tumme. CFDahlgren hos Thomander TankLöj. 106 (1823). Hon (skulle) lära honom namnen på fingrarna, tummetott, slickepott, alldeles som det stod här i boken. Martinson OsynlÄlsk. 193 (1943).
D (†): TUMS-ÄNDA, se A.
Spoiler title
Spoiler content