DYNGA dyŋ3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[afledn. af DYNGA, sbst.; jfr sv. dial. (Smål., Västerg., Närk.) dynga, gödsla, träcka, motsv. d. dynge, hopa, förr äfv. gödsla, nor. dial. dyngia, hopa; jfr nt. o. t. düngen, feng. dyngian, eng. dung, gödsla]
I. aktivt.
1) (numera bl. bygdemålsfärgadt; starkt hvard.) gödsla. Grimberg SvFolk. 2: 167 (efter handl. fr. c. 1550). (Präster som ha åkrar, skola) medh Byggiande, Dyngiande, Planterande, och andre slijke nödhtorfftige Saker göra sin Flijt. Schroderus Os. 2: 296 (1635). I provincen Nottinghamshire, blef staden Sutton gifvit et stycke land til Gås-bete, det samma har utaf gässens dyngande blifvit den rikaste gräsmark en vil med ögonen se. Serenius EngÅkerm. 143 (1727); jfr I 2. Rättvist Vasen du fick, min vän, för den dråpliga gödsel, / Hvarmed du dyngat har Helikons sandiga fält. LHammarsköld (1809) hos Hjärne DagDrabbn. 331 (i bild). Lindfors (1815).
2) (†) träcka. Kyrlag .. Så mycket en Koo lägger effter sig eller dyngiar om Wintren. Verelius 149 (1681). När ett Kreatur är förstoppat och kan ei dynga som sig bör. Dahlman Reddej. 51 (1743). Lindfors (1815).
II. (†) refl.
Särskild förbindelse (till I): DYNGA NED l. NER10 4. (föga br.) orena med dynga. Nordforss (1805). Hahnsson (1888).
