DÅSE då3se2, m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. dåse, lathund, odugling, stackare, motsv. ä. d. daase, slö o. dum person, isl. dási, oföretagsam person, nor. dial. daase, (slapp, viljesvag) stympare; jfr DÅSA]
(i bygdemålsfärgadt spr. i vissa trakter) trög o. slö person, odugling; omanlig (o. fåfäng) person. En oduglig dåsa. Helander Rhyzelius 128 (i handl. fr. 1735). En dåse, / som med sitt fjäs och krus är löjelig att påse. Remmer Högf. 57 (1818). Lundell (1893).
SAOB
