SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1923  
DÖN 4n, n. ((†) r. l. m. Upp. 1: 15 (NT 1526), NorrlS 66 (1769)); best. -et (ss. r. l. m. -en); pl. =.
Ordformer
(dönn Jer. 50: 42 (Bib. 1541), L. Paulinus Gothus Ratio 227 (1633))
Etymologi
[fsv. dyn, m., dån, motsv. d. døn, isl. dynr; till samma stam som DÅN, sbst.1; jfr DÖNA]
1) (numera bl. i vitter stil) = DÅN, sbst.1 1. Åskans, kanonernas dön. Hans röst (var) så som en dön aff mykit watn. Upp. 1: 15 (NT 1526). Lillklockan klämtar till storklockans dön. Bellman 3: 275 (1790). Heidenstam Folkung. 1: 12 (1905). jfr JORD-, LUFT-, TOR-DÖN m. fl.
2) (†) = DÅN, sbst.1 2. Thenna werldennes ähra .. är icke annat än en fåfeng dön. PJGothus Savonarola SyndSp. H 7 b (1639). Örat moste wara toompt ifrån allehanda döön, när thet skal höra itt gott Strengespeel. Muræus Arndt 3: 17 (1648). Det är at lefva nögd förutan dön och kif. Dalin Vitt. I. 3: 54 (1741). Tag denna dryck på nykter, bar kaluf: / Den hjernans dön och hjertats ve hugsvalar. MarkallsN 2: 87 (1821).
3) (†) = DÅN, sbst.1 3. Den swale Westwind .. / Susar i sachtan dön. Stiernhielm Herc. 270 (1648, 1668).
Spoiler title
Spoiler content