EDA, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE.
(†)
1) [jfr motsv. anv. av ä. t. eiden o. sich eiden] svärja; i finit tempus bl. anträffat ss. refl.: förbanna sig. Sådana eedhande och sweriande som nw j almennelig brwk kommet är. O. Petri Ed. A 3 a (1539). (Det) befinnes .. fast offta, när man så swär och eedhar sigh, at han skenbarliga liugher. L. Petri 2 Post. 220 a (1555). Lex. Linc. (1640: eedare). — jfr MEN-, MISS-EDARE.
2) uttala besvärjelser över; refl.: bruka besvärjelser. Huad skäl är tå thetta at man skal så gruffueliga och förfärliga eedha sich med Saltena (dvs. det i vigvattnet använda saltet) ..? L. Petri Vigv. C 2 b (1538). I thet, han them (dvs. de i vigvattnet ingående ingredienserna) eedhade och beswor. Därs.
SAOB
