[sv. dial. ida, äda (Finl.) i motsv anv., ejja (Bohusl.), gå med lugn o. stadig ström (om vattendrag); jfr nor. dial. ida, bilda virvlar i vattnet (äv. om fisk), nyisl. iða, röra sig hit o. dit, ävensom eng. eddy, virvla. Av EDA, sbst.]
(bygdemålsfärgat) opers. i fråga om den virvlande rörelse i vattnet som ett i vattenytan med stark fart framgående föremål åstadkommer o. som i smått liknar en eda (se EDA, sbst.):virvla. (När storsjöodjuret) rörde sig, ”edade” det bakom djuret på båda sidor liksom efter en båt. AB 1898, nr 303, s. 3 (återgivande av en jämtlännings berättelse).
SAOB
