SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1917  
EFEB efe4b, m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[liksom t. o. eng. ephebe, fr. éphèbe av gr. ἒφηβος, yngling, av ἐπί, på, vid, o. ἣβη, ungdom (se HEBE)]
1) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] i fråga om forngrek. förh.: yngling som uppnått manbar ålder; särsk. om ynglingen under den tid (mellan 16 o. 20 år) då han under statens uppsikt utbildades i kroppsliga o. andliga idrotter. Norrmann Eschenburg 2: 160 (1818). Under arbetet med musklernas utbildande å gossen och efeben .. vaknade idealiseringsdriften (hos grekerna). Rydberg Nakenh. 10 (1895).
2) om yngling i allm.; särsk. för att utmärka att han bevarat gossårens fägring o. oskuld. (Ordet gosse) betecknar .. (stundom hos V. Rydberg) icke ett barn utan en manbar yngling — den oberörde efeben med något ännu blomlikt och vekt. Vetterlund Skissbl. 131 (1914).
Ssgr: (1) EFEB-INSTITUTION.
(2) -MOTIV. F. Böök i SvD(L) 1915, nr 78, s. 7.
(1) -TID.
Spoiler title
Spoiler content