SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1917  
EFEMÄR, ngn gg EFEMER (om uttalet se EFEMÄR, sbst.), adj.; adv. -T.
Ordformer
(förr vanl. skrivet eph-)
Etymologi
[jfr t. ephemer, fr. éphémère, av gr. ἐφήμερος (se för övr. EFEMÄR, sbst.)]
eg.: som lever l. varar endast en dag; i utvidgad o. överförd anv.: som är av kort varaktighet, kortlivad, övergående, tillfällig, flyktig, utan bestående värde, dagsländelik, dagslände-; jfr EFEMÄRISK. B. Höijer i Litt.-tidn. 1796, s. 78. Ögonblickets efemära fröjd. Söderhjelm Ital. renäss. 253 (1907). Var Alexanderväldet politiskt efemärt, så iakttaga vi motsatsen hos det .. romerska imperiet. Steffen Krig o. kultur 2: 15 (1915). — särsk. bot. i uttr. efemär fanerogam l. växt o. d. = EFEMÄR, sbst. 2 slutet. Johansson Gotl. hapaxant. växt. 38 (1899). H. Kylin i Bot. notiser 1906, s. 128.
Spoiler title
Spoiler content