EFTERBEDJARE äf3ter~be2djare, m.; best. -en l. -n; pl. =.
(numera knappast br.) person som osjälvständigt (ansluter sig till o.) säger efter l. gör sig till språkrör för en annans l. andras meningar l. uppfattning; vanl. i fråga om vetenskap l. konst o. d. Allm. journ. 1815, nr 63, s. 3. Reuterdahl Inl. t. theol. 393 (1837). Schillers med hänsyftning på Kant och dennes efterbedjare yttrade ord, att ”när konungarne bygga få dagsverkarne arbete”. Rein Psyk. 1: 86 (1876). Han var ej någon efterbedjare af andra vetenskapsmäns teorier och förslag. Laurén Minnen 46 (1877).
