EFTERFARA äf3ter~fa2ra, v. -far, -for, -foro, -farit, -faren; se för övr. FARA, v. vbalsbst. -ANDE (Dalin(1850)); jfr EFTERFÄRD.
Etymologi
[jfr t. nachfahren]
1) [till EFTER- 2(a); jfr motsv. anv. i t.] (numera nästan bl. ngn gg i p. pr., särsk. i uttr. komma efterfarande) fara efter (ngn l. ngt). Symon kom effterfarandes. Mark. 1: 36(NT 1526; öv. 1883: skyndade efter honom). Lind(1749).
2) [till EFTER- 7] (föga br.) fara att hämta (ngn l. ngt); jfr FARA EFTER.Dalin(1850; angivet ss. mindre br.).
3) [till EFTER- 7; efter motsv. anv. i t.] (†) eftertrakta, eftersträva, jaga l. fika efter, stå efter (ngt); jfr FARA (efter ngt). Fadherlöse Barn, hwilkes godz the effterfara. Lælius Jungf. A 1 a(1591). Som myran fijker kring i bärg och skogar öda, / Så mänskian och med flijt här rijkdom efterfaar. Lillienstedt Vitt. 277(1683). Si thenna vishet är, som jag har efterfarit. Kolmodin Qv.-sp. 1: 491(1732). De hafva uppnått hvad de efterforo. Wallin Rel. 1: 400(1825). jfr: (Den heliga veckans ceremonier,) betraktade såsom blott spektakler — och just såsom sådana äro de mest efterfarna och berömda — förete .. mycken .. pomp. Fahlcrantz 4: 149(c. 1865). — särsk.: söka att komma underfund med l. få reda på (ngt). Jag hafwer åfta och tijdt tänckt och effterfarit, hwarföre .. dette wårt rijke .. af så mångom .. blifwer anfächtedh. Gustaf II Adolf 213(1625).
