EFTERKOMMELSE äf3ter~kom2else, r. l. f.; best. -en.
vbalsbst. till EFTERKOMMA. — särsk.
1) (†) till EFTERKOMMA, v. 2. Iag .. reser hijtt, bliffuär så här någån tijdh och förbijder hans eftterkommelse. Bidr. t. Hfors hist. 3: 170(1641). — särsk. om handlingen att efterträda ngn i ett ämbete l. en värdighet. Lex. Linc.(1640; under successio). Dict. Hamb.(1700).
2) (numera föga br.) till EFTERKOMMA, v. 3(a): efterföljd, hörsamhet, lydnad. Schultze Ordb. 2163(c. 1755). En omoralisk advokatur och kasuistik, som kan afspisa alla pligter med en blott skenbar efterkommelse. Geijer I. 5: 254(1820).
