[vbalsbst. till EFTERLÅTA;jfr d. efterladelse o. mnt. achterlatenisse]
(†)
1) [jfr motsv. anv. i ä. d.] till EFTERLÅTA 2:medgivande, tillåtelse; beviljande, förunnande. G. I:s reg. 16: 749(1544). Schall och ingen (landsknekt) sijnn verije .. förspele, bortdobble eller udi någer måtte förandre (dvs. avhända sig) uthann öffverstenn[s] effterlatelsse och vilie. Därs. 27: 284(1557). Snöpligit wore att anmoda H(ans) K(ungl.) M(ajestä)tt att regera af andres Mäns effterlåtelse (dvs. på andras nåd). RARP 1: 32(1627). Wälbemälte H(er)r Kyrkioherde (vågar ej) att effterlåta mig offtare predijka förr än iag får skrifftelig effterlåtelse. Växiö domk. akt. 1705, nr 27.Därs. 1711, nr 34.
