EFTERLÅTEN äf3ter~lå2ten, adj.; -tet, -tne, -tna, -tnare (gradf. dock mindre br.). adv. -TET.
Etymologi
[eg. pf. p. av EFTERLÅTA (med avs. på bet. jfr EFTERGIVEN o. där anförda paralleller); jfr d. efterladen, ävensom isl. eptirlátr]
1) [till EFTERLÅTA 2; jfr motsv. anv. i ä. dan. o. isl.] som (alltför) lätt giver efter för andras vilja l. önskningar; som (alltför mycket) låter andra följa sin egen vilja l. som ej (med tillbörlig kraft) beivrar l. rättar fel l. försummelser hos dem som man har att övervaka; eftergiven, foglig, medgörlig, undfallande; (alltför) överseende, slapp, släpphändt, flat; om handling o. d.: som vittnar om eftergivenhet l. slapphet osv. Efterlåtna föräldrar, lärare. En efterlåten styrelse. Baazius Upp. Y 2 b (1629). Söta mor var sig lik — god och efterlåten. Stina Wærn (1795) hos Dahlgren En sv. herrgårdssläkt 192. (Den sjuka) var till sinnet stilla och efterlåten. C. C. Gjörwell (1806) i Sv. mem. o. bref 2: 226. Som kritisk granskare var Malmström icke bland de efterlåtnaste. C. A. Kullberg i SAH 41: 89 (1866). Den som är för efterlåten mot sin tjänare i hans ungdom, han får honom på sistone till barn i huset. Ordspr. 29: 21 (Öv. 1897).
2) [till EFTERLÅTA 4; jfr motsv. anv. i d.] (numera bl. i Finl., föga br.) som uraktlåter att göra sin plikt (i allm. l. i ngt visst fall); försumlig, likgiltig, loj, vårdslös; om handling o. d.: som innebär l. vittnar om försumlighet osv. Celsius G. I 1: 67 (1746). Äfterlåtne tiänare. Schultze Ordb. 2664 (c. 1755). Later uti sina Werf samt efterlåten i Syslor. Nicander Sal. ordspr. 42 (1760). Människan .. är så efterlåten och försumelig at i agttaga hvad på hänne ankomma kan och bör. Nohrborg 426 (c. 1765). Vår mera nitfulla eller mera efterlåtna öfning af Gudaktighetens lagar. Lehnberg Pred. 3: 159 (c. 1800). Hvarför kan man vara så efterlåten, att man ger sig hit (dvs. till kasernen, ss. värnpliktig), då Amerika fins till ..? Ingman Fr. reservkas. 16 (1893).
