EFTERLÄMNING äf3ter~läm2niŋ, äv. -LEMNING ~lem2-, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
eg. vbalsbst. till EFTERLÄMNA; anträffat bl. i konkret bet.; vanl. i pl.
1) (†) till EFTERLÄMNA 1 b: vad ngn (vid sin död) lämnar i arv till sina efterlevande l. efterkommande l. lämnar efter sig ss. resultat l. minne av sin verksamhet o. d.; (materiell l. andlig) kvarlåtenskap; minne (efter ngn). Tiden och oförståndet hafva fördärfvat .. (de forna nordiska historieskrivarnas) få Efterlemningar. B. Wettersten (1761) hos Wettersten Forssa o. Hög 1. Lapparnes efterlemningar (i Finland). Porthan 5: 41 (1795). Bouppteckn. fr. Växiö 1808. Heinrich (1814).
2) (†) till EFTERLÄMNA 1 c: kvarstående följd l. resultat (av ngt), spår (efter ngt). Obehageliga efterlämningar (efter koppor) af ärr och vanskapnad. Tessin Bref 2: 189 (1754).
3) [jfr motsv. anv. i d.] (numera föga br.) lämning, kvarleva, återstod, rest (av ngt som förstörts l. försvunnit); i pl. äv.: spillror, ruiner (av ngt). Wallerius Min. 471 (1747). Efterlämningar af förödade Riken. Tessin Bref 1: 243 (1753). Kälby-Hallar eller Runestenar äro ibland de äldsta och märkeligaste forntidens efterlämningar här i Landet. Tuneld Geogr. 1: 370 (1773). Det enda af den gamla spanska drägten, som bibehåller sig .. (i Barcelona), är för damerna mantillan, eller rättare en efterlemning af densamma. Kræmer Span. 115 (1860). — (†) fornlämning. Antika efterlemningarne. C. A. Ehrensvärd 99 (1783).
