EFTERSATS äf3ter~sat2s, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[till EFTER- 8, efter t. nachsatz (o. hintersatz); jfr d. eftersætning]
1) [jfr motsv. anv. i d. samt av t. nachsatz o. hintersatz] log. om det led i ett hypotetiskt omdöme som innehåller följden (vanl. följande efter den som innehåller grunden o. ofta inledt av konj. så), slutsats, tes; motsatt FÖRSATS. Rathe Log. 46 (1722). I omdömet: om det regnar, så blir det vått, är ..: så blir det vått, eftersatsen. Tuderus Kiesewetter 46 (1806). Afzelius Log. 34 (1839). Borelius Log. 24 (1863).
2) [jfr motsv. anv. i d. samt av t. nachsatz o. hintersatz; anv. utvecklad ur 1] språkv. om huvudsats som följer efter en temporal, kausal, konditional l. koncessiv bisats (förr stundom inskränkt att gälla endast konditional satsfogning, varigm bet. i själva verket sammanföll med den under 1 omtalade); motsatt FÖRSATS. Semikolon .. brukas .. Till att skilja en längre Försats från Eftersatsen i en Period. Moberg Gram. 153 (1815). Eftersats .. I en konditionel sats den sednare delen, som innehåller slutsatsen. Dalin (1850). Sundén Sv. spr. 161 (1869). NF (1880). — i utvidgad anv. (Valentin:) om ni vill så skrifver jag, / På er befallning, tusenfaldt så mycket; / Dock, — Silvia. Rätt vackert sagdt! Jag anar eftersatsen. Hagberg Shaksp. 2: 153 (1847; eng.: the sequel).
3) [jfr motsv. anv. av t. nachsatz] mus. om den senare satsen i en av två satser bestående period. Wegelius Musikl. 1: 123 (1888). I sin minsta form består satsen ofta af endast fyra takter, som genom ytterligare fyra (eftersats) utvidgas till en period. NF 14: 559 (1890).
