EFTERSKICKA äf3ter~ʃik2a, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[av EFTER o. SKICKA; jfr t. nachschicken]
1) [till EFTER- 7] (numera föga br., utom i p. pf. samt i skriftspr. i pass.) skicka efter, sända bud efter, sända efter, låta hämta (ngn l. ngt). Lex. Linc. (1640; under summitto). (Läkaren) vardt .. efterskickad. Lagerström Bunyan 2: 97 (1727). Den hvars hustru lydigast befinnes / Och kommer genast då hon efterskickas. Hagberg Shaksp. 7: 228 (1849). Efterskicka doktor, barnmorska, polisbetjenter. Efterskicka vin, punsch, konfekt. Dalin (1850). De Geer Minnen 2: 162 (1892). — särsk.
a) i uttr. komma som (om man vore) efterskickad o. d., komma (oförväntat) just i det rätta ögonblicket, komma som om man vore ”beställd” (jfr BESTÄLLA 5 a β). Hon kommer, just som hon vore efterskickad. Envallsson Niugg 49 (1784). Kors, här kommer du just som efterskickad. Lagerlöf Kejs. 121 (1914).
b) [sannol. efter motsv. anv. av lat. arcessitus] (†) i p. pf. om uttryckssätt l. ordalag o. d.: sökt. Ingen ting bör dock vara trugadt och tvungit .., så at det ser ut såsom tilkonstladt och efterskickadt. Bergklint Sam. 1: 213 (1781).
2) [jfr EFTER- (2 o.) 8; jfr motsv. anv. i t.] (föga br.) sända senare l. efteråt, låta (ngt) följa (senare), eftersända. Linder o. Walberg (1862). Jungberg (1873). Auerbach (1908: efterskickande, n.).
