EFTERTÄNKNING äf3ter~täŋ2kniŋ, r. l. f.; best. -en.
1) [jfr motsv. anv. i d.] (numera föga br.) eftertanke, eftersinnande, övervägande, begrundan, reflexion; jfr EFTERTÄNKANDE 1. At iagh gåfwe them allom een wijdare eftertänckning, om (dvs. komme dem att tänka på, besinna) wårt lefwernes obeständigheet. Phrygius Likpr. ö. Malin Rosengren A 4 a (1608). Thet förtienar efftertenckning, hwad jag nu wil säija. Swedberg Schibb. 33 (1716). Det var för mig obegripeligit, huru, igenom blått eftertänkning, .. sådant stod at utgrundas. Swedenborg Opera de reb. nat. 1: 330 (1740). Utan lång eftertänkning. Atterbom Minnest. 1: 119 (1847).
2) (†) betänklighet, farhåga; jfr EFTERTÄNKANDE 2. (Fiendens förehavande i Blekinge) gaf hans Kongl(ig) Maij(estä)t sådanne Considerationer och efftertänkningar, att hans Kongl. Maij:t någre gångor på hwart annat befalte, iag skulle taga mig wäll till wara och see på .. denne Provinciens säckerheet. HSH 31: 349 (1662).
Ssg (till 1): EFTERTÄNKNINGS-KRAFT. (†) reflexionsförmåga, slutledningsförmåga. Lallerstedt Slutk. 3 (1739).
