SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1919  
EFTRE äf3tre2 l. 40 (e`ftre Weste), komparativt adj.; superl. efterst äf4terst, äv. 32. adv. (superl.) EFTERST.
Ordformer
(äftere Tiällmann Gram. 155 (1696). efftarst (superl., adv.) Consist. acad. Abo. ä. prot. 1: 328 (1648))
Etymologi
[fsv. äptre (äft-), äptarster (äft-, -erst-) o. äfster, motsv. ä. d. efterst, isl. eptri, aptastr o. eptztr, mnt. achter o. echter, achterste o. echterste, holl. achterst, fris. efterst, fht. aftaro, aftrōsto. Ordet är en komp.- o. superl.-bildning till EFTER, adv.]
Anm. Med avs. på ordets bruklighet märkes, att komp.-formen, som under hela den nysv. tiden synes hava varit sällsynt, numera knappast förekommer, medan superl.-formen fortfarande är fullt br. Den felande komp. ersättes av bakre, resp. senare.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., isl., mnt., holl., fris. o. fht.] i lokal bem.
a) (numera mindre br.) motsv. EFTER II 1: belägen (längre) längst bakåt l. åt baksidan till, (bakre) bakerst. Alra effterst haller Archliet. L. Paulinus Gothus Mon. turb. 321 (1629). Ifrån eftersta linien rycka fram i fronten. Kolmodin Liv. 3: 32 (1832). (Vi) sutto i det eftersta sätet (på vagnen). Gosselman Sjöm. 1: 10 (1839). Akter, akterskepp, fartygets eftersta del. Uppf. b. 7: 355 (1874). (†) Masinissa .. grep .. (romarna) an, stundom effterst, stundom på sijdherna. Schroderus Liv. 306 (1626). Ey (åderlåtes) effter .. efftersta ådrens flytande. I. Erici Colerus 1: 124 (c. 1645; i fråga om hemorrojder). Almogen som effterst (dvs. längst bort) i kyrkian står. Växiö domk. akt. 1685, nr 10.
b) motsv. EFTER II 2: som rör sig osv. (längre) längst baktill l. mot slutet (av en skara osv.), (bakre) bakerst, (senare) sist. Dauid gick effterst medh sina män. 1 Sam. 29: 2 (Bib. 1541). (Infödingen, som ligger i försåt giver) gran acht vppå then Effterste, som sluter Troppen. Kiöping Resa 126 (1667). Öfver den fallne främre karlen och hästen störta de eftre. Hazelius Förel. 276 (1839). De eftersta snafvade. Hallström Sparfvert 43 (1903). (†) Iagher effter idhra fiendar, och slåår theras efftersta. Jos. 10: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: nedgören dem som blifva efter).
2) [jfr motsv. anv. i fsv., isl., ä. holl. o. fht.] (†) motsv. EFTER II 9; i fråga om inträffande l. placering l. förefintlighet senare än ngt annat i tid l. ordningsföljd: som sker l. inträffar (längre) längst efteråt l. (senare) sist, som befinner sig l. står l. kommer (längre) längst mot slutet, (senare) sist; stundom: (yngre) yngst. Hosea then effterste Konung j Israel. Lælius Res. 1: 153 (1588). Konungen och hans tränne effterste Söhner. Brask Pufendorf Inl. t. hist. 126 (1680). Effterst uti Februario. P. Bång (1687) i Ur Finl. hist. 464. När tuänne verba komma tillhopa, så sättes dett äftre uti infinitivo. Tiällmann Gram. 234 (1696). Det som efterst qwarblifwer, sedan det subtilare är öfwer destillerat. Hiärne Förb. 51 (1706). Försöket att utreda har .. hos mig alltid blifvit det eftersta, och kan med skäl kallas eftertanke. Almqvist Sättet att sluta st. 10 (1835). Efterst i boken. Dalin (1850).
3) [jfr motsv. anv. i fsv. o. holl.] (†) motsv. EFTER II 11: som i en på överlägsenhet l. företräde i ngt avs. grundad ordning intager (en lägre plats) lägsta platsen. Tu hafwer vthi alla Kampar och strijdher warit then fremste, men vthi thenne strijdhen skal tu wara then effterste. Schroderus Liv. 183 (1626). Riksdagens eftersta stånd. Carlson Hist. 3: 125 (1874).
Anm. Efter mönstret av (på) SISTONE o. (i) FÖRSTONE o. d. har bildats uttr. (på) efterstone, ’till slut', ’på sistone', som förekommer i följ. språkprov: Orättrådhige, bångstyrige och trätedryge grannar pläga på effterstone tappa. RARP 6: 208 (1657).
Spoiler title
Spoiler content