EGOISM e1gωis4m l. eg1-, l. -å- l. -o-, r. (m. Weste(1807), Dalin(1850), Sundén(1885)); best. -en; pl. (om olika slag av egoism) -er.
Etymologi
[jfr d. egoisme, t. egoismus, eng. egoism, av fr. égoïsme; jfr nylat. egoismus; avl. av lat. ego, jag (jfr anm. 2:o under EGOCENTRISK). Med avs. på ordets bet.-utveckling jfr Wundt Völkerpsych. I. 2: 548 f.(1900)]
1) sinnes o. viljeriktning som (endast) bestämmes av hänsyn till det egna jaget; vanl. i klandrande mening: själviskhet, egennytta, egennyttigt tänkesätt, egennyttig läggning; jfr SJÄLV-INTRESSE.Den krassaste egoism. Vår tid har temmeligen utvecklat egoismen och hiertats köld. HSH 9: 158(c. 1740). Den förbannade égoismen blandar sig med uti alt. SP 1780, s. 343. Ordet egoism har nu en gång för alla .., då det användes i hvardagslag, icke någon god klang. H. Nyblom i GHT 1901, nr 223 B, s. 1.(En) riktigt hänsynslös egoism. Larsson Id. o. makt. 45(1908). — jfr KLASS-, NATIONAL-EGOISM m. fl.
2) filos.
a) vetenskaplig åsikt enligt vilken människan blott kan äga visshet om sig själv o. sina egna förnimmelser, solipsism. Den teoretiska egoismen, vilken .. håller alla företeelser utom hans eget individuum för fantomer. Sköld Schopenhauer Världen 173(1916).
b) vetenskaplig åskådning enligt vilken det sedliga handlandet företrädesvis karakteriseras därav att det avser det egna jagets intressen. Flodström Spencer 238(1884). Åberg Filos. sedel. 1: 57(1893).
