[fsv. eya, liksom d. eja, t. eia, av lat. eia; jfr gr. εἲα, εἶα]
(numera mindre br. o. bl. arkaistiskt l. poetiskt; se dock 3 slutet) uttr. för känslor l. sinnesrörelser av olika slag l. ss. utrop av olika innebörd; stundom fördubblat l. tredubblat. — särsk.
1) ss. uttr. för glädje l. fröjd, förtjusning l. tillfredsställelse. Eya, Eya, Gudz ord är nw wordet kött. Ps. 1586,s. LXXVI b. Eja, hvad hvimmel! / Vårsol på himmel, / Lärkor som slå under blånande tält. Björck V. dikt. 201(c. 1866). Andersson Ratnavali 56(1892). jfr: Eja, hvad vildt, hvad rysligt sken! Tegnér 1: 90(1825).
2) (†) ss. uttr. för sorg o. klagan. Eia huat .. (människan) Är snart förödh. Visb. 1: 183(c. 1620). Eÿa, Eÿa, Eÿa. / then Sorgh tuingar migh vist till dödhe. Därs. 299.
3) ss. uttr. för längtan l. önskan: ack, o. Eja, den som vore Kung i hans ställe. Börjesson C. XII 37(1858). — särsk. [uttryckets nuv. spridning utgår sannol. från Ps. 1695, 130: 4; se språkprovet nedan] (fullt br.) i uttr. eja, vore vi där, o att l. ack om vi vore komna dit l. (i överförd bem.) så långt. Hwar Englanar siunga noua cantica, / Och sielanar springa in regis curia, / Eya wore wij thär, Eya wore wij thär. Piæ cantiones C 2 a(1582; t. orig. eya wer wir da); jfr Ps. 1695, 130: 4.Lind(1749; under eya). Anna Lisa skriver, att hon väntar att få se Ransätersbor på Arvika till trettondehälgen. Eja! Vore vi där! E. G. Geijer (1809) i Sv. mem. o. bref 7: 119. Noreen Vårt spr. 5: 112(1904).
4) inledande en uppmaning l. begäran. Sigfridi A 1 a(1619). Eya, käre Broder, lät osz nu medh hwar annan gå fort (dvs. åstad). Preutz Kempis 440(1675). Hän till mina vågor! Eja, ut, min Drake god! Tegnér 1: 120(1820). Atterbom LÖ 2: 97(1854; uppl. 1827: Välan).
5) (†) ss. uttr. för avvisande l. likgiltighet. Studenten .. sade til Mölnaren: .. vthi hwad skick eller skapnat wille i see .. (djävulen)? Eya sade Mölnaren, vthi hwad skapnat tu helst wil. Lindner Tijdhfördriff 22(1641).
