ELEUSINSK e1lä͡ɯsi4nsk l. el1-, l. -äv- l. -ev-, adj.; adv. -T.
Ordformer
(-nisk Wennerdahl, Melin Gr.-sv. ordb. (1845; under ἐλευσίνιος))
Etymologi
[jfr t. eleusinisch, eng. eleusinian, lat. eleusin(i)us, efter gr. ἐλευσίνιος, till Ἐλευσίς (-ίνος), namn på en stad i det forna Grekland]
adj. till ELEUSIS; i utvidgad anv.: som tillhör l. utmärker osv. de eleusinska mysterierna (se nedan). Wennerdahl 152(1748). Eleusinska präster. 2 NF 7: 380(1907). — särsk. i uttr. (de) eleusinska mysterierna, religiös fest i det gamla Grekland vilken urspr. firades i Eleusis. Norrmann Eschenburg 2: 46(1818). Rydberg Rom. d. 68(1877).
