publicerad: 1921
ELFEN- äl3fen~, äv. äl4fen~.
Etymologi
[ssgsleden är lösgjord ur ssgn ELFENBEN, i vilken elfen-, eg.: ”elefant-”, uppfattades ss. ämnesnamn; jfr holl. elpen-]
i ssgr (se dock anm. 1:o): elfenbens-.
a) (föga br. utom i poesi) av elfenben.
b) (nästan bl. i poetisk framställning, i sht hos nyromantikerna o. Stagnelius samt hos översättare av klassisk poesi) med avs. på färg, glans o. d.: liknande elfenben; såsom av elfenben.
Ssgr: (b) ELFEN-ARM, r. l. m. De nakna, gudasköna elfen-armar / I strängarna med rosenfingrar lekte. Atterbom LÖ 1: 82 (1824). —
(a) -PORT. särsk. [efter Homerus Od. 19: 563, som skiljer på två olika portar för drömmarna, en, av horn, för de sanna, o. en, av elfenben, för de falska] bildl. i förb. drömmens elfenport(ar). Atterbom LÖ 2: 71 (1827). Då kommer sömnens gud .. / .. Och öppnar drömmens elfenportar. Öman Lyr. bl. 1: 86 (1857). —
-TAND.
Anm. 1:o. Ss. självständigt sbst., n., med bet. elfenben (se d. o. 1), förekommer elfen, liksom holl. elpen, ngn enstaka gg i poetisk framställning. VLitt. 1: 487 (1902). Janzon Propertius 2: 5 (1908).
Anm. 2:o. Ett av ssgsleden elfen- i anslutning till adj. sådana som GYLLENE bildat självständigt adj. elfene använder Tranér Anakr. 161 (1827, 1833: den elfene halsen).
Spoiler title
Spoiler content