EMBELLERA aŋ1bele4ra, äv. am-1, i Sveal. äv. -e3ra2 (anngbällèra Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[av fr. embellir, av en, in, här med inkoativ bet. (se I, prep. o. adv.) o. stammen bel- i beau, vacker; jfr BELLETTRIST]
förskönas, bli vackrare, ”vinna”, ”växa till sig”; numera nästan bl. i fråga om kvinnas utseende; förr äv. tr.: försköna, pryda, smycka. Hiärne 1 Hdskr. 28(c. 1715; i tr. bet.). Lustiga och interessanta anecdoter hvarmed han kunde embellera sina Skrifter. SP 1779, s. 349. Leonore .. fanns ha förunderligen embellerat. Bremer Hem. 1: 365(1839). Sedan hingsten år 1896 visade sig på hästutställningen, har han embellerat betydligt. SD(L) 1898, nr 172, s. 3.
