EMOTION e1mωtʃω4n l. em1-, l. -ot-, stundom -ωʃ- l. -oʃ-, r. (f. Dalin(1850)); best. -en, äv. (utom i södra Sv.) =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. emotion, av fr. émotion, vbalsbst. till émouvoir, röra, uppröra m. m., motsv. lat. emotio, vbalsbst. till emovere, flytta, rubba, skaka m. m., av e (se EX-) o. movere, röra, sätta i rörelse m. m. (jfr MOVERA, MOTION)]
1) (numera i sht i fackspr.) sinnesrörelse, själsrörelse, (livlig) känsla. Iag (är) nu, medan jag skrifver, i samma emotion, som jag var, då I såge, att jag för tårarna skull icke kunne säga ett ord rent ut. Ekeblad Bref 1: 329(1654; rättat efter hskr.). En dikt är först och främst bärare af en emotion. Böök Sv. stud. 6(1913).
Avledn.: EMOTIONELL1004 l. 01—, adj.; adv. -T. som tillhör l. gäller osv. känslolivet, känslo-; som härflyter ur l. är uttryck för osv. en sinnesrörelse l. själsrörelse l. känsla. Det emotionella livet, känslolivet. Denna halft sensationela, halft emotionela makt, som heter färgstämning. R. Bergh i OoB 1893, s. 116. Det emotionella tillstånd, hvarur dikten födes. Böök Sv. stud. 21(1913).
