ENDRÄKT e3n~dräk2t, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[fsv. endräkt, av mnt. e(i)ndrecht, -dracht; jfr äv. ä. d. endræ(g)t, d. endragt, holl. eendracht, t. eintracht; av EN, räkn., o. DRÄKT, vbalsbst. t. DRAGA (jfr draga ett l. ens(e) under EN, räkn. IX 4 h, o. ENSE III 1 c)]
1) (†) överenskommelse, förlikning. Syntes .. vara aff onödenne (dvs. icke nödigt) att ratificere någen sämie eller endrecht, ther ingen tvijst eller fiendtskap varidt haffver. GR 21: 390 (1550).
2) enighet, samdräkt, sämja, frid. Endräkt när, tvedräkt tär (ordspr.). GR 1: 199 (1524). Holla endrect ok semio. Därs. 7: 346 (1531). Grubb 190 (1665). Ett folk af endrägt får / Sin rätta kraft och helsa. Ps. 1819, 307: 1. Manderström och jag tågade .. (till Beskow) i broderlig endräkt med Hamilton och Reuterdahl. De Geer Minnen 2: 28 (1892).
3) (mindre br.) överensstämmelse, samstämmighet, likhet; om sak l. förh. Endrägten mellan det svaga sbst. och det svaga adj. sträcker sig .. blott till s(in)g(ularis). Rydqvist SSL 2: 617 (1860). Den sinaitiska handskriften .. i endrägt med den vatikanska .. gifver .. (ett bibelställe) sitt .. stöd. V. Rydberg i SvTidskr. 1873, s. 380. De båda kyrkornas endräkt i själfva läran. Hjärne K. XII 24 (1902).
