ENDRÄKTIG e3n~dräk2tig, ngn gg 040 (e`n-drägtig Weste), adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[fsv. endräktogher, -ugher, avledn. till endräkt (se ENDRÄKT), efter mnt. e(i)ndrechtich; jfr äv. ä. d. endrægtig, holl. eendrachtig, t. einträchtig]
1) (numera bl. i högre stil) enig, ens (till sinnes), överens; förr stundom i förb. endräktig om (ngt); om sak l. förh.: som vittnar om l. innebär enighet. Apg. 2: 1 (NT 1526). (Brud och brudgum) mågha j .. eendreghtig kerleck leffua til samman. O. Petri Handb. C 1 b (1529). Hela Staden bleff ther om endrächtigh. Schroderus Liv. 285 (1626). Wij .. wore endrächtige och samse. Hiärne Orth. 108 (1717). Dalin (1850). — (†) samfälld, förenad. Ignatius .. gillade (icke) enskylta sammankomster; utan fordrade en offentelig och endrägtig Gudstienst. Bælter Cerem. 5 (1760).
2) (numera föga br.) överensstämmande, samstämmande, harmonierande, likartad. En man .. / .. med mig endrägtig i lynne. Johansson Hom. Od. 7: 312 (1844). Vare sig att .. imperat(iven) kunnat ega en sjelfständig bildning eller en med konjunkt(iven) endrägtig. Rydqvist SSL 1: 377 (1852).
