ENERGETIK e1nærgeti4k l. en1-, l. -är- l. -er-, l. enær1-, r. (l. f.); best. -en.
Etymologi
[jfr t. energetik, av eng. energetics, pl., bildat efter mönstret av andra vetenskapsnamn på -ics (mathematics osv.) av energetic, adj., värksam, energisk, av gr. ἐνεργητικός, värksam, kraftig, av ἐν, i, o. ἒργον, värk (jfr ENERGI). Det eng. energetics har i här föreliggande bet. först användts av den skotske ingenjören W. Rankine (c. 1855)]
fys. (o. filos.) lära(n) om energi (i bet. 2 b) o. det sätt varpå dylik övergår från en form till en annan; äv. lära(n) om energien ss. alltings yttersta orsak. SDS 1895, nr 459, s. 2. Energetiken omvandlar alla energier i mekaniskt arbete och mäter dem efter beloppet af sådant. Norström Masskultur v (1910).
Avledn.: ENERGETIKER, m.||ig. forskare som gör undersökningar o. studier inom energetikens område l. som hyllar de grundsatser varpå energetiken stöder sig. HeimdSmåskr. 6: 6 (1909).
