publicerad: 1922
ENFALD e3n~fal2d, stundom en3~, sällan än3~ (ènfálld o. ènnfálld Dalin), r. l. f. (m. Weste, Deleen (1829)) ((†) n. Rudbeck Borås. 4 (1776), Wallqvist Själfbiogr. 12 (1789)); best. -en.
Etymologi
[nybildning till ENFALDIG efter t. einfalt (jfr -FALD, substantivsuffix); jfr d. enfold]
1) (†) egenskap(en) att vara föga invecklad l. tillkrånglad, enkelhet. H. G. Porthan i VittAH 4: 21 (1788, 1795). De Författningar (angående prästval), som nu äro gällande, tyckas .. kunna reduceras til större enfald och mindre omsvep. VDAkt. 1800, nr 493. Strinnholm Hist. 2: 452 (1836).
2) (numera knappast br.) egenskap(en) l. förhållande(t) l. tillstånde(t) att vara fri från prål l. flärd l. förkonstling l. utsmyckning; flärdfrihet, konstlöshet, enkelhet. (Ett stånd, som) haver enfalld tro, åg flit i allt sitt led. Brunckman Rikens sällhet 6 (1761; i SvMerc. 1762, s. 525 klandrat ss. obrukligt). Stylens skönhet .. består i en behaglig enfald. Beckman Skrifk. 2 (1794). Sedernas enfald och renhet. LBÄ 1: 47 (1797). Den fordna enfalden i klädedrägt. Franzén Minnest. 3: 195 (1834). Naturens höga enfald. Wikner Vitt. 34 (1869).
3) (numera nästan bl. i religiös stil) egenskap(en) l. förhållande(t) att vara oskuldsfull l. menlös l. uppriktig l. öppen l. okonstlad; oskuld, menlöshet, uppriktighet, naivetet. Lehnberg Pred. 3: 282 (c. 1800). I enfald och i ödmjukhet / Håll dig till Herrans ord. Ps. 1819, 141: 10. (I denna predikosamling) saknas ej christlig enfald, någongång gränsande till enfaldighet. Wieselgren Sv:s sk. litt. 1: 575 (1847). (Mefistofeles) likar ej .. den heliga enfald som bär ved till kättarebålet. Rydberg 2: 325 (1867) [efter lat. sancta simplicitas; enligt sägnen ropat av Huss på bålet]. Hemma i husen bröto .. (lärjungarna) bröd och åto med fröjd och i hjärtats enfald. Apg. 2: 46 (Bib. 1917). — (föga br.) konkret: oskuldsfull person, oskuld. Jag smålog åt denna enfald från landet. Jolin Barnhusb. 13 (1849). Blanche Bild. 3: 207 (1864).
4) okunnighet, oförstånd, olärdhet; numera i sht i klandrande mening: dumhet, inskränkthet, lättrogenhet, enfaldighet. Inser du inte detta, så går din enfald värkligen över alla gränser! Vårt enfald är det fel hvarför vi oftast pligta. Rudbeck Borås. 4 (1776); jfr 3. De afundsjuka och giriga herrarna, som .. i all enfalld trodde på Kristians löften. Fryxell Ber. 2: 255 (1826). (Karlen) bemödade sig att iakttaga största möjliga enfald med hela ansiktet. Fröding E. skr. 2: 184 (1894).
Anm. Bet. 3 o. 4 äro stundom ej fullt skilda från varandra. Den numera vanligaste bet. är 4, o. äv. när bet. 3 föreligger, har den ofta en dragning åt 4. Ordet har sål. numera vanl. en nedsättande bet. Tidigare har denna nedsättande bet. varit mindre vanlig; jfr: Enfalld. .. Egenskap att icke vara sammansatt eller konstlad. Renhet från alt som är prålande och öfverflödigt. .. Ordet är i nyare tider antaget, men så mycket bättre, som det icke kan tagas i flera bemärkelser såsom ordet enfalldighet. Adlerbeth FörslSAOB (1788). Jfr äv. att Dalin (1850) ställer ordet i motsats till enfaldighet, vilket frånkännes bet. ’enkelhet', ’oskuld', medan enfald blott tillerkännes denna bet.
Ssgr: (2) ENFALDS-ORT. (†) ort där enkelhet råder. Dalarne, den enfaldsort, / Der Sverges öde blifvit gjordt. Lidner Sedn. skr. 38 (1783). —
(4) -PÖSANDE, p. adj. (tillf.) Själfupptagne, enfaldspösande skräflare. Lundegård Dr. Marg. 1: 169 (1905).
Spoiler title
Spoiler content