ENKOMIUM äŋkω4mium l. eŋ- l. än-, l. -kå4-, l. 0302, n.; best. -iet; pl. -ier.
Ordformer
(stundom med gr. änd. -ion)
Etymologi
[av lat. encomium, av gr. ἐγκώμιον]
(inom kretsar med klassisk bildning) lovtal, lovsång. V. F. Palmblad i Phosph. 1810, s. 223.jfr: (†) (Olaus Petri i sin krönika) Lägger .. sitt rätte Fädernesland ett rättsinnigt Encomium till, när han kallar Swenske onde betahlare. Gustaf I (c. 1555) i Script. rer. suec. II. 2: 158 (ironiskt).
