SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1922  
ERAKTA (e`rakta Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr sv. dial. (Smål.) erakta; efter t. erachten; jfr ER- o. AKTA]
(†)
1) (efter att hava övertänkt l. övervägt ngt) hålla före, anse; ofta: finna (nödvändigt l. skäligt l. rådligt l. dyl.). GR 16: 554 (1544). Så frampt I det nödigdt och rådhsampt erachte. OxBr. 1: 58 (1614). 2 RARP 4: 321 (1727). Weste (1807; angivet ss. mindre brukligt).
2) hava för avsikt, ämna, akta (se d. o. III). OxBr. 11: 466 (1631). VDArk. 1666, nr 88.
3) inse, finna, ”se”. Kunde I väll erachte, att sådant oss vore tacknembligitt. OxBr. 1: 60 (1614). VDAkt. 1739, nr 328.
4) uppskatta, akta (se d. o. II 3). Achrelius Dan. D 3 a (c. 1690). Weise 2: 37 (1771).
Spoiler title
Spoiler content