ERUPTION e1rupʃω4n l. er1- (erupptschón Dalin), r. (f. Dalin(1850), WoJ(1891)); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[ytterst av lat. eruptio (-ōnis), vbalsbst. till erumpere, bryta (sig) ut]
1) geol. naturtilldragelse bestående i ett mer l. mindre våldsamt framträngande (uppkastande) av ämnen i l. under jordskorpan, vulkaniskt utbrott; äv. om likartad tilldragelse under markytan. Björnståhl Resa 1: 205(1771). En synnerligen häftig, men kortvarig eruption, föregången av jordskalv och underjordiskt buller. Ramsay Geol. gr. 1: 107(1912). jfr DIORIT-,GAS-,SLAM-ERUPTIONm. fl. — särsk. bildl. Vår tids alla politiska eruptioner. Ridderstad Samvetet 3: 160(1851). En våldsam eruption av de upplysningsidéer, som mognat under ett helt århundrade. Schück (o. Warburg) Huvuddr. 3: 17(1918).
2) med. om förhållandet att en av utslag karakteriserad sjukdoms symtom börja visa sig; äv. konkretare: utslag. LittT 1795, s. 450.Huss Typhus 2(1855).
Ssgr (i allm. till 1): ERUPTIONS-BOMB. vulkanisk bomb (se d. o. 2 a). Engström Häckl. 291(1913). —
