SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
ESEL- l. ESSEL- äs3el- (ä`sl- Dalin (1850; under eselhufvud)).
Ordformer
(es- 1730 osv. ess- 1780 osv. äs- 1691)
sjöt. i ssgr.
Ssgr: A: ESEL- l. ESSEL-HUVUD. (esels- Rålamb, Auerbach (1908)) [efter nt. eselshoofd l. holl. ezelshoofd, eg.: åsnehuvud (se ESEL)] Rålamb 10: 29 (1691). Eselhufvud, ett tjockt, starkt, jernbeslaget trästycke, som tjenar att fasthålla en stång, eller bom, vid näst under varande mast, stång, bom eller bogspröt, medelst ett i det samma utskuret fyrkantigt hål, som passar på toppen af något af de sednare, och ett rundt hål, hvarigenom ett af de föregåendes rotända går. Ekbohrn NautOrdb. (1840). På handelsfartyg göras esselhufvudena ofta af jern. Linder Sjöm. 50 (1896). jfr BOGSPRÖTS-, FOCK-, MESANS-, STOR-ESELHUVUD.
-HUVUD-STÖTTA. (-hufvuds-) stöd under eselhuvuds främre kant för att uppbära det där starkare trycket. Platen Glascock 1: 167 (1836). Frick o. Trolle 4 (1872).
-ÖRA, vanl. pl. -ÖRON. [efter nt. eselsohr l. holl. ezelsoor] (†) ögonbult(ar) l., förr, stropp(ar) på eselhuvuds underkant. Röding SD 29 (1798). Ekbohrn NautOrdb. (1840).
B: ESELS-HUVUD, se A.
Spoiler title
Spoiler content