EXEKUTIV äk1sekɯti4v l. -u-, stundom äk3-sekɯ~ti2v l. -u- l. 400~1, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. exekutiv, eng. executive, fr. exécutif; av mlat. exsecutivus, till exsecutio (se EXEKUTION)]
a) (†) som går i värkställighet l. kommer till utförande o. d. Saken är executiv, när 3 Stånd utlåtit sig (för den). 2RARP 5: 405 (1727).
b) som faller under (över)exekutors avgörande; som handlägges l. vidtages l. utföres o. d. av exekutor; jfr EXEKUTION 3. Exekutivt förfarande. Exekutiva åtgärder. Utkräva en fordran på exekutiv väg. Hvad uti contracter förskrifningar och ojäfachtige mål pröfvas effter lag och stadgar vara executivt, remitterar Landshöfdingen .. till fullbordan och utmätning. LReg. 345 (1723). Exsekutiv auktion. 1NJA 1874, s. 57. Att få den intecknade fastigheten genom myndighets försorg (utmätningsvis, exekutivt) såld på auktion. Björling Civilr. 83 (1906). — (†) om skuldsedel o. d. Hoppet .. att undgå reversernas betalning hvilka till sitt innehåll äro aldeles executiva. VDAkt. 1784, nr 32. AdP 1800, s. 250.
c) utförande, värkställande (makt, myndighet); särsk. [efter fr. le pouvoir exécutif] i uttr. den exekutiva makten (i en stat, vid sidan av den lagstiftande o. den dömande). SP 1779, s. 229. Tre magter (skola finnas i Polen): den Lagstiftande, den högsta Executiva och Domare-magten. LittT 1795, s. 167. Ett utslag af exekutiv myndighet, genom hvilket gäldenären förpliktas att betala. 2NF 15: 888 (1911).
