EXEKVATUR äk1sekva3tur2, n.; pl. =.
Etymologi
[av lat. exsequatur, pr. konj. 3 pers. sg. av exsequi (se EXEKVERA), eg.: må han utföra]
jur. tillåtelse som en stat meddelar en inom dess område av annan makt anställd konsul att utöva sina tjänsteåligganden; rätt som dylik tillåtelse medför; gällande kraft som förlänas åt i utlandet fälld dom o. d. Åstrand (1855). 2NF 26: 513 (1917). — jfr KONSULS-EXEKVATUR.
